Vad heter du? Vart är du ifrån & hur länge hur du varit här? Briefingens enkla fråge-sätt att sortera in dig i ett slags fodral, för att bestämma vem du är, vad du vet och vilka alla andra är i förhållande till dig själv. Inför min senaste flight var det däremot frågan om varför du är här och hur just du känner inför din tillvaro.
Några, dom flesta, på asiastiskt sätt, kände att det var bra pengar, en säker position och en stolhet inför sin familj. För någon annan var det inte ett jobb utan ett way of life. För mig är det ett klockrent sätt att förena min service-arbets-moral med hur jag lägger all fritid och ekonomi att resa till någon annanstans äv vart jag är. Skönt.
Arlanda, Stockholm, tidsram. Jag fick se mitt land bara genom en motorväg från någon annans föväntingar och ögon. Ändå min Oliver i lobbyn, i hissen och i mitt rum. Mitt språk, min luft, mitt sätt och mitt land. Så overkligt och samtidigt precis som jag känner det. Lösviktsgodis, MAX & riksdagsval. Telefonsamtal som fick mig att känna mig så nära som jag var samtidgt om jag var precis så långt bort som jag inte ens var. Jag kunde alla låtar på radion i bussen och när jag träffade Annika kände jag att det är ju här jag vill bo. Jag vill ha en frukost, en fika, ett närmare avstånd till henne, staden och livet. Bland annat. Det enda jag kan tänka på för att styra bort min längtan är att tänka mig att jag faktikt stannar till. Eller bara stannar. Inte än. Jag vill verkligen, mer och mer för varje gång men inte riktigt än.
Att vakna på ett sheraton, till exempel som idag, i en huvudstad med ett så himla bekvämt och välbekant sällskap och att avsluta kvällen med nya vänner i en annan stad (ett annat sheraton faktiskt), ett annat land och sen lägligt komma "hem", innanför MIN dörr i lagom tid till min nya tidsuppfattning. Natt-bön i högtalarens mer och mer välbekanta minaret. Nu måste jag sova för att hinna städa innan jag ska till indien.
En ny stockholm om två veckor. Hold tight.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar