Fastnar i en obekväm låtsas-känsla att allt är bra, det börjar bli svårt att balansera. Är det verkligen hela världen att missa hela sommaren för att sedan komma hem på hösten? Inte om man slipper frysa.
Det som väger tyngst är lönen. Det finaste i min tillvaro för tillfället är att jag kan köpa det jag behöver och sen det jag vill ha också och ändå ha en skön slant kvar på kontot i slutet av månaden. Jag menar herregud, jag har ju vant mig vid dyra nylon-strumpbyxor!! Hur ska jag klara mig på en lön som matchar min utbildning?
Samtidigt, hur mycket kostar inte pengar? Jag kan uppenbarligen köpa mig glädje men, hur uttjatat det är låter, inte köpa min lycka. Inte med denhär valutan i vilket fall. Det finns så många håll.
Sitter i en buss i morgonregniga Bangkok och passerar hemlösa (herrelösa?) hundar, tidiga blomkransförsäljare & oöppnade affärer. Varför åker fortfarande svenskar hit denhär tiden på året? Slarvar bort svensk sol.
Eftersom jag dagligen tänker på, och funderar högt på, allt möjligt jag kan ha för mig istället för att vara här kanske det är uppenbart att min uppsägning är ständigt återkommande i mina tankar. Förut skiftade det ju mellan "nej om man skulle ta och vara klar här" till "det här är ju perfekt, det är klart att jag kan stanna minst ett år till" så har det övergått till att allt utom pengarna känns mindre och mindre tilltalande.
Visst njuter jag fortfarande av att strosa på typ Koshan-road och äta äggnudlar eller att åka tuk-tuk genom en asiatisk natt men samtidigt längtar jag då just i den bästa stunden efter att få göra det med någon jag känner och tycker om och att inte vara under konstant tidspress och orolig för att göra något fel med folk jag nödvändigtvis inte har någt alls gemensamt med och som varken vet eller förstår vad jag pratar om.
Hade assesment idag och min kassa terminologi gav mig en tvåa i den kategorin och fyror i dom andra (mellan ett & fyra) men fick iväg några vykort iallafall. Kollade igenom mina papper också och såg att jag varit till sexton olika länder sedan i slutet av april och därmed sexton olika tidzoner, inte så kontisgt att jag är trött ändå, funderar nu på hur jag ska vända till dygnet innan melbourne på fredag, fjorton-timmars flight en väldig massa timmar in i framtiden och sedan tillbaka efter inte ens ett dygn.
Och justja. Jag skulle inte påstå att vi bråkar men det var liksom ett tjafs och ett omoget drag för mycket från min lilla samboendes barnsliga håll häromdan och jag som hatar att vara osams känner ändå inte att jag har energi att lägga mig igen och igen och igen så jag har för tillfället tagit en tyst paus från vårt umgänge. Jag orkar inte vara den överseende, tålmodiga & mognare personen när jag inte gjort något fel och har alldeles för mycket som står på i hjärnan just nu. Hoppas innerligt att jag gör en comeback snart och blir lika himla snäll som jag egentligen är men just nu är livet i lägenheten lite tugnt.
puss puss så länge
p.s
gav med mig tillslut och åkte till den hemska stranden och där fick jag min mobil stulen. Thats it, jag åker inte mer dit år vilket betyder att jag aldrig mer åker dit. Så var det med det. d.s
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar