Algére

Jag sitter i mitt hotellrum i ett fransk-talande, arabiskt land i Nordafrika. Algeriet. Vad gör jag här?

Någon dag, antagligen igår, kom jag hem till Bin Mahmoud från min första flygning från Doha till Bahrain, åt frukost, tillbaka till Doha, vidare till Abu Dhabi där jag åt lunch och sedan tillbaka till Doha igen. Stupade i säng och och vaknade sex timmar senare, vid elva och insåg att min nästa pickup var blott fem timmar bort.

Min andra observations-flight, denna, gick i bättre takt än den förra som jag inte ens tänker berätta om eftersom jag gjorde så många missar. Kanske senare. Dagens flygning var lite lång och väldigt långsam då vi knappt hade passagerare, hälften sov och hälften fastade.

När vi kom fram hit till Sofitel råkade jag göra missen att provlägga mig i DEN skönaste sängen jag varit i närheten av, omg. Slog på tv:n och somnade till en spansk intervju med Zlatan. Vaknade till Afrika-nyheter och insåg att det händer en massa tok runtomkring mig. Och att jag är i Afrika. Hah.

Noterade påväg till hotellet att luften var lite friskare och att gräset var lite grönare jämfört med Doha och bestämde mig för att använda några av mina arton timmar i denna nya värld till att promenera. Försökte få med mig Nadiya (hon pratar ju både arabiska och franska) men hon ville sova, och ringde min nya kompis Fuzah från Singapore, som fyller år idag men hon ville också sova.

Jag frågade receptionen hurvida det var safe att gå ut och promenera, promenad-tips och hur mycket valutan Dinar var värd. Dock svarades det, precis som i frankrike bara på franska, förutom ett -"You want taxi?". Jag tänkte tillbaka på isoleringen i Villenevue för två år sedan och skyndade mig genast därifrån.
Stannade vid en ATM och tog ut tiotusen dinar, aningslös hurvida det var mycket eller lite pengar och styrde stegen mot den botaniska trädgården som vi passerade med bussen. Receptionen sa dock att den var stängd när jag frågade men med mitt begränsade franska vokabulär tror jag faktiskt inte ens att dom vet vad jag frågade.

I vilket fall var det väldigt tråkigt, och nästan omedelbart började en kort man med kostym och utan framtänder att följa efter mig, inleda samtal och hänvisa mig till olika sektioner av trädgården. Jag förklarade att jag inte pratade franska, att jag ville vara ifred och återigen att jag inte pratade franska. Inte med honom iallafall. Han dök upp bakom vartannat träd var och varannan minut tills jag tyckte att jag skakat av mig honom men när jag lämnade området för att gå hem följde han efter, hela vägen in på hotell-området. LITE obehagligt




Egentligen vill jag ut och explora men jag vågar inte ta mig längre bort än några minuters promenerande, ensam tjej, i ett land där jag har fel språk och fel kultur. Hotellet (som jag utforskat alla hörn av) är lyxigt, femstjärnigt tror jag (vem kom på att stjärnor representerade klass och hur kunde hela samhället gå med på att det var rimligt?) men alla bostadshus ser ut som att det är det äldsta i förorten, det trängs ofattbart många paraboler och ut genom alla fönster hänger hela släktens tvättade kläder.
Det tror jag kan läggas, förövrigt, på listan av olagliga saker här i Doha, att hänga ut sin tvätt till allmänhetens beskådan.

Om man har varit i Israel får man inte komma in i landet. Detsamma gäller Taiwan och Malawi. Vakterna har vapen, jag såg nyss en gubbe som promenerade med en pizza-kartong vikt över huvudet, solskydd tror jag. Det finns många halv-byggda hus, men det framgår inte egentligen om dom är halv-färdiga eller halv-rivna. Jag har ingenting att göra, typiskt att jag läst ut mina böcker.