domedagen

Den tjugoförsta maj 2011. Återigen förutspått sista dagen innan jordens undergång. Som survivor efter milleniumskiftet kände jag mig modig nog att gå till jobbet ändå. Hade airportstandby och visste alltså inte om eller vart jag skulle någonstans men magkänslan sa mig att det inte skulle bli något alls. Lika bra för jag har viktigare saker för mig idag.
Åkte till tornen för att uppdatera min uniform men tydligen är det lördag (hur skulle jag väl kunna veta det?) idag och det vat stängt. Aja.
Eftersom den fruktansvärda sommaren har kommit har jag enkelt och vant förvandlat mitt rum till en grotta (konstant ac och fördragna gardiner, samt påfylld bokhylla med filmer och filmer och böcker och fler böcker. Snart klar med den uppdiktade biografin om Norma Jean/Marilyn Monroe.) Det enda som fattas är att fylla kylen och skafferieret så att jag inte behöver lämna huset förutom när jag ska jobba. Deppigt men skönt på ett hjärndött sätt.

Jag är sjuk igen. Näsan och ögonen rinner men jag vill verkligen inte sjukanmäla mig igen, fast jag skulle utan problem få intyg av doktorn. Har tre dagars standby dock och en massa folk har suttit hemma utan att bli utdragna flera dagar i sträck sista tiden så det värsta som kan hända är att jag får stanna hemma. Det har jag inget emot.
Förutom att jag alltid är tömd på energi här nere, jag är nästan alltid trött men sover dåligt och jag är alltid lite sjuk och blir aldrig riktigt frisk, så är det värsta ändå att jag känner mig tömd på kreativitet. Och fantasi. Lite på motovation också men jag är inte ledsen eller så. Bara liksom, slö. Och seg. Det går långsamt att tänka.
Flygandet går bra iaf, med ryggen menar jag. Fick lite medicin och salva och tar det lugnt så det går bra. Hade en london nyss och prickade in en middag i Brighton med Mattias granne Anthony och hade en väldigt trevlig eftermiddag i en så söt stad. Vi gick förbi också, byggnaden där ABBA vann eurovision för massa år sedan. Jaha, tänkte jag och tog ett kort. Haha. Sen somnade jag på tåget tillbaka till Gatwick. Vaknade alldeles för sent och för nära London och fick vända. Det är så skönt att somna.

Jag längtar och dagdrömmer om stockholm men känner att det är inte riktigt dags. Inte riktigt än. Fast det skulle kunna vara det. Las Vegas Las Vegas Las Vegas först. Med Bella. Och mexiko. Sen får vi ta det därifrån. Vill ha med mamma och ungarna på familjesemester också men. Måste komma på det ultimata stället.
Nu är klockan halv tre på eftermiddagen och jag tror faktiskt att jag skulle kunna sova några timmar. Ska slå på filip & fredriks podcast och slumra. Ja. Får se om jag tar mig iväg till affären för att handla också. Eller så väntar jag och ser om jorden går under först. Inshallah, att den inte gör det, dvs. Skulle vara trist.

puss