Kina. Marocco, Malaysia, Indonesien, Australien,
England, Malta, Italien, Ungern, Iran, Frankrike,
Tyskland, Sydafrika, Thailand, Vietnam, Dannmark,
Schweiz, Spanien, Maldiverna, Tanzania, Filippinerna,
Sri Lanka, Algeriet, Indien, Bangladesh, Nepal, Singapore,
Holland, Mexiko, U.A.E.
Jag fyller papper med information för att få U.S-visum. ´Please list all the countries you entered the last five years´. Var det inte fler än så? Iof så spelar det ingen roll hur många gånger jag åkt till Egypten, Grekland, Turkiet, Ryssland, Sudan, Libanon, Pakistan, Saudi, Yemen osv eftersom jag aldrig klivit av där. Och timmarna jag spenderat i Calicut, Delhi, Agra, och Kochin (eller till och från Chennai, Goa, Bangalore, Ahmedabad och Hyderabad) går ihop till ett enda alldeles för välbekant land.
Jag vill åka till Kapstaden. Och tillbaka till Iran. Och en helg till Dubai. Och Grekland, Ryssland, Polen, Kroatien, Brasilien, Rumänien & Tunisien. Japan. Jaja.
Egentligen skulle jag vara påväg till London nu. Träffa min kompis Peder och cheferna för en ny resturang som dom ska öppna, skaka händer och presentera mig. Den lilla flighten försvann dock mystiskt från mitt schema och ersattes med standby mellan 6 och 13. Som det ser ut nu kommer jag inte ens att komma upp i trettio timmar jobb denhär månaden tack vara semestern, kurserna, intervjun & all denna eviga obetalda, hus-arresterande standby.
Ringer nån nu och drar mig till Bahrain blir jag inte förvånad. Jag tänker somna om och hoppas att jag inte vaknar förrän klockan 14. Isåfall ringer jag efter en pizza (fastade på muslimskt vis igår, mest för att min kyl & frys pajjat och alla resturanger är stängda tills solen går ner och det är ingen homedelivery förrän efter klockan två) men det känns inte som något jag vill fortsätta med.
På lördag ska jag på kräftskiva hos min nya kompis Sofia. Hon har hattar och allting. Jag kommer ihåg senast jag var på kräftskiva, det var med mamma för kanske femton år sedan. Det var ingen höjdare för varken henne eller mig.
torsdag 18 augusti 2011
lördag 13 augusti 2011
På tal om att ockupera min stackars hjärna. Tänkte igenom mitt dygnet-runt oroande angårnde framtiden och slog fast vid att jag ska ta allt som det kommer. Somnade med tankegången "Det blir alltid som det blir ändå".
Tre timmar senare, klockan tio på morgonen, ringde Peter & sa att han ska säga upp sig och återvända till SAS och att jag borde följa med. Och så var jag igång igen. Tänkte att jag kan inte alls låta saker bero. Jag måste komma på vad det är jag vill och så göra det. Men vad vill jag?
Natt-flög till Dubai & strosade på flygplatsen i mina tankar. Råkade sättta igång ett alarm då jag öppnade en larmad dörr och frös på stället i några minuter. Ingen kom så jag vandrade vidare. Hittade ett komplett "Lär-Dig-Spanska-Set" som var på endast-med-duty-free-erbjudande och tänkte att det borde kunna fylla mitt sinne för ett litet tag iallafall. Tänkte köpa en ordbok och shocka Isabela med min oanade kunskaper om ca en månad & föreslå att vi ska se Almodovar-film utan subtitles. Och jag tänkte bjuda alla mina spansk-talande vänner på Taco-knytis i samband med att ramadan tar slut. Spansk Iftar Fest. Hehe.
Väckte henne precis då hon var påväg att försova sig till sin träning och nu står hon och muttrar och blåstorkar håret medan jag ligger och kollar på en rysk deckare. Den är otäck och inte alls bra. Och jag fattar inte riktigt vad den handlar om men alla våra gamla bra amerikanska-film-kanaler har försvunnit och ersatts med en miljard arabiska. Och en rysk.
Jag ska sova i soffan några timmar sen börja rensa i mitt rum (sakta sakta) sen hoppas jag att jag hittar någon som vill äta middag/bryta den ofrivillga fastan & gå på bio med mig ikväll.
Nu börjat det bli spännande på ryska fronten och Bella har tio minuter inna hon mpste vara klar.
Heejdåå
Tre timmar senare, klockan tio på morgonen, ringde Peter & sa att han ska säga upp sig och återvända till SAS och att jag borde följa med. Och så var jag igång igen. Tänkte att jag kan inte alls låta saker bero. Jag måste komma på vad det är jag vill och så göra det. Men vad vill jag?
Natt-flög till Dubai & strosade på flygplatsen i mina tankar. Råkade sättta igång ett alarm då jag öppnade en larmad dörr och frös på stället i några minuter. Ingen kom så jag vandrade vidare. Hittade ett komplett "Lär-Dig-Spanska-Set" som var på endast-med-duty-free-erbjudande och tänkte att det borde kunna fylla mitt sinne för ett litet tag iallafall. Tänkte köpa en ordbok och shocka Isabela med min oanade kunskaper om ca en månad & föreslå att vi ska se Almodovar-film utan subtitles. Och jag tänkte bjuda alla mina spansk-talande vänner på Taco-knytis i samband med att ramadan tar slut. Spansk Iftar Fest. Hehe.
Väckte henne precis då hon var påväg att försova sig till sin träning och nu står hon och muttrar och blåstorkar håret medan jag ligger och kollar på en rysk deckare. Den är otäck och inte alls bra. Och jag fattar inte riktigt vad den handlar om men alla våra gamla bra amerikanska-film-kanaler har försvunnit och ersatts med en miljard arabiska. Och en rysk.
Jag ska sova i soffan några timmar sen börja rensa i mitt rum (sakta sakta) sen hoppas jag att jag hittar någon som vill äta middag/bryta den ofrivillga fastan & gå på bio med mig ikväll.
Nu börjat det bli spännande på ryska fronten och Bella har tio minuter inna hon mpste vara klar.
Heejdåå
fredag 12 augusti 2011
Donde esta la Fiesta?
Augusti. Mitten på Augusti. Sommaren jag förväntade mig att längta efter så mycket är i princip slut. Detsamma gäller min & Bellas semester.
Vi började återresan till verkligheten för en vecka sedan. Det uppstod en litet pinsam situation. Inte bara för att jag hade famnen full av färgglada sombreros, en gigantisk på huvudet (det står VIVA MEXICO på den) och vetskapen att jag hade en till i min väska utan också för att Bella står och gräver i en papperskorg. Beväpnade flygplatsvakter och förbipasserande turister passerar & bevakar oss. Hon har tappat sitt pass, vi är på Cancuns internationella flygplats.
Andra event som fyllt sista dagen är att jag kraschade vår hyrbil, inte egentligen jag, vill jag tillägga, utan bussen som dundrade in i oss (ingen skada skedd varken fysisk eller psykisk utom på bilen, det gick inte speciellt fort) och senare tog polisen mitt körkort. Igen. Fick tillbaka det dock, utan att betala. Jag kanske kommer tillbaka till det.
Semestern har varit helt sinnessjuk, vi har sprungit på en massa långa, fantastiska stränder, simat i underjordiska grottor, kört vilse med uppvevade rutor i ett ghetto, på sjukhuset, i kontrollrummet och backstage på Cancuns största klubb, för att inte nämna ON-stage tillsammans med uppträdande artister, i korallrev där jag hittade både en hummer & några sjögurkor.
Vi har smugit runt på baksidorna av lyxvillor & kikat in genom fönstren, åkt båt, druckit goda drinkar och ätit så mycket mat (jag åt med sådan god aptit att Bella oroat köpte en avmaskningstablett åt mig. Jag åt glupskt den också).
Jag har bränt mig, ömsat skinnet & blivit riktigt brun. Vi har trott att fiestan är slut när den precis varit påväg att börja och hittat nya kompisar varje dag.
Vi har skrattat, skrikit och bråkat. Jag har inte gråtit en endå gång.
Dansat, simmat, sovit och trott att vi ska bli rånade. Vi har tappat våra saker och skaffat nya, snurrat tills vi ramlat omkull och legat i sanden och kollat på fyrverkerier. Vi har drömt och planerat, disskuterat och tatuerat oss. Vi har promenerat på regniga gator i Amsterdam, gått på alla museum vi passerat och fascinerats av vilken underlig stad det är.
Vi brände lönen perfekt tajmat till den sista dagen. Jag har träffat Bellas nya pojkvän och hon har träffat Oliver.
Det känns som att vår Holland visit var för längesen dock, jag är fortfarande i Mexiko. Min hjärna alltså. Mitt spanska vokabulär som bestod av runt åtta ord har utökats till kanske åttio.
När ramadan är slut ska jag ställa till med Taco-knytis och man får inte komma om man inte pratar spanska. Köpa lexikon måste jag göra också. Jag är alltså tillbaka i Doha. Har jobbat två flighter redan. Väldigt blandade känslor.
Igårkväll var jag i Dar es Salaam med en tjej från rumänien. Vi lade oss vid poolen så fort vi kom fram och tog några lokala kilimanjaro-öl (ramadan till trots. Åt dessutom bacon till frukost. hehe. I´m going to hell.) och satte oss sedan med en delad shisha, flight deck & en jättejobbig tjej från ungern och kolla på en egyptisk dansare som snurr-dansade i en timme.
Han kom plötsligt fram till vårt bord, tog min hand och snurrade på nåt sätt en lysande, tung kjol över mitt huvud och plötsligt snurrade jag också medans alla gäster klappade händerna i takt och tog kort tills jag blev för yr och egyptiern fick leda mig tillbaka till mitt bord.
Livet är spännande ändå och även om jag desperat vill säga upp mig tjugotre timmmar om dygnet finns det alltid en tjugo-fjärde-del som är lätt optimistisk och håller mig kvar ändå. Utbytet man får av människorna man jobbar med alltså, synvinklar & åsikter från alla hörn i världen. Jag älskar att man kan prata vardagligt om nåt väldigt exotiskt ställe man varit på eller att jämföra internationell shopping, fallskärmshoppning, sri-lanska marknader, dyra märkesväskor, kopior, förfalskade studentlegitimationer och helt tokiga saker man var med om bara häromdan. Och jag älskar min lön. Och mina rabatt-biljetter.
Tänk att en månadslön räckte till hotell hela semestern, resbil, flygbiljetter, så mycket mat, sombreros och what-not. Samtidigt. Just nu är min positiva timma men hela dagen har jag haft svårt att andas för att jag har fått nog. Det svårt alltså. Att veta vad man ska göra.
När jag kom hem från jobbet idag sjunk jag som vanligt direkt ner i soffan och började utan vidare att fundera på vad jag ska göra med mitt liv. Något jag ockuperar min stackars hjärna med alldeles för mycket. Saker händer ändå, man behöver inte analysera något som inte ens hänt än. En kille jag flög med idag, som jag redan är bekant med sedan mina första månader här nere, ringde och bjöd med mig på en natt-middag på ett turkiskt hak nära mig och jag kände hur det kurrade till i magen. Glömde nog att äta middag ikväll, det var så stressigt när jag inte fick vara galley på vägen tillbaka också (jag har börjat requesta, oftsat behöver jag inte ens det, för jag har inte energi nog att vara trevlig mot alla dumma passagerare. Really) .
Det var så skönt för jag släppte alla funderingar i en timme och bara babblade om nåt annat. Inte jobbet, inte livet. Vi jämförde tatueringar och pratade om bilar (jag var i underläge i båda samtalen), gamla filmer & Robert DeNiro. Det spanska språket & mat. Sen var det minimumrest, jag åkte på starbucks innan dom stängde och handlade varm choklad åt mig och Bella.
Klockan är sju på morgonen nu och jag ska gå och lägga mig (och läsa Harry Potter & the order of the Phoenix, jajamen, har tagit upp det igen, sju år senare). Nattflight till dubai ikväll, ska sova så länge jag kan. Har över ett dygn ledigt efter det och ska rensa i mitt rum.
Sakta, sakta, är jag påväg härifrån. Inte för bråttom bara. Om det är nåt jag vill ha mer av i världen så är det tid.
Vi började återresan till verkligheten för en vecka sedan. Det uppstod en litet pinsam situation. Inte bara för att jag hade famnen full av färgglada sombreros, en gigantisk på huvudet (det står VIVA MEXICO på den) och vetskapen att jag hade en till i min väska utan också för att Bella står och gräver i en papperskorg. Beväpnade flygplatsvakter och förbipasserande turister passerar & bevakar oss. Hon har tappat sitt pass, vi är på Cancuns internationella flygplats.
Andra event som fyllt sista dagen är att jag kraschade vår hyrbil, inte egentligen jag, vill jag tillägga, utan bussen som dundrade in i oss (ingen skada skedd varken fysisk eller psykisk utom på bilen, det gick inte speciellt fort) och senare tog polisen mitt körkort. Igen. Fick tillbaka det dock, utan att betala. Jag kanske kommer tillbaka till det.
Semestern har varit helt sinnessjuk, vi har sprungit på en massa långa, fantastiska stränder, simat i underjordiska grottor, kört vilse med uppvevade rutor i ett ghetto, på sjukhuset, i kontrollrummet och backstage på Cancuns största klubb, för att inte nämna ON-stage tillsammans med uppträdande artister, i korallrev där jag hittade både en hummer & några sjögurkor.
Vi har smugit runt på baksidorna av lyxvillor & kikat in genom fönstren, åkt båt, druckit goda drinkar och ätit så mycket mat (jag åt med sådan god aptit att Bella oroat köpte en avmaskningstablett åt mig. Jag åt glupskt den också).
Jag har bränt mig, ömsat skinnet & blivit riktigt brun. Vi har trott att fiestan är slut när den precis varit påväg att börja och hittat nya kompisar varje dag.
Vi har skrattat, skrikit och bråkat. Jag har inte gråtit en endå gång.
Dansat, simmat, sovit och trott att vi ska bli rånade. Vi har tappat våra saker och skaffat nya, snurrat tills vi ramlat omkull och legat i sanden och kollat på fyrverkerier. Vi har drömt och planerat, disskuterat och tatuerat oss. Vi har promenerat på regniga gator i Amsterdam, gått på alla museum vi passerat och fascinerats av vilken underlig stad det är.
Vi brände lönen perfekt tajmat till den sista dagen. Jag har träffat Bellas nya pojkvän och hon har träffat Oliver.
Det känns som att vår Holland visit var för längesen dock, jag är fortfarande i Mexiko. Min hjärna alltså. Mitt spanska vokabulär som bestod av runt åtta ord har utökats till kanske åttio.
När ramadan är slut ska jag ställa till med Taco-knytis och man får inte komma om man inte pratar spanska. Köpa lexikon måste jag göra också. Jag är alltså tillbaka i Doha. Har jobbat två flighter redan. Väldigt blandade känslor.
Igårkväll var jag i Dar es Salaam med en tjej från rumänien. Vi lade oss vid poolen så fort vi kom fram och tog några lokala kilimanjaro-öl (ramadan till trots. Åt dessutom bacon till frukost. hehe. I´m going to hell.) och satte oss sedan med en delad shisha, flight deck & en jättejobbig tjej från ungern och kolla på en egyptisk dansare som snurr-dansade i en timme.
Han kom plötsligt fram till vårt bord, tog min hand och snurrade på nåt sätt en lysande, tung kjol över mitt huvud och plötsligt snurrade jag också medans alla gäster klappade händerna i takt och tog kort tills jag blev för yr och egyptiern fick leda mig tillbaka till mitt bord.
Livet är spännande ändå och även om jag desperat vill säga upp mig tjugotre timmmar om dygnet finns det alltid en tjugo-fjärde-del som är lätt optimistisk och håller mig kvar ändå. Utbytet man får av människorna man jobbar med alltså, synvinklar & åsikter från alla hörn i världen. Jag älskar att man kan prata vardagligt om nåt väldigt exotiskt ställe man varit på eller att jämföra internationell shopping, fallskärmshoppning, sri-lanska marknader, dyra märkesväskor, kopior, förfalskade studentlegitimationer och helt tokiga saker man var med om bara häromdan. Och jag älskar min lön. Och mina rabatt-biljetter.
Tänk att en månadslön räckte till hotell hela semestern, resbil, flygbiljetter, så mycket mat, sombreros och what-not. Samtidigt. Just nu är min positiva timma men hela dagen har jag haft svårt att andas för att jag har fått nog. Det svårt alltså. Att veta vad man ska göra.
När jag kom hem från jobbet idag sjunk jag som vanligt direkt ner i soffan och började utan vidare att fundera på vad jag ska göra med mitt liv. Något jag ockuperar min stackars hjärna med alldeles för mycket. Saker händer ändå, man behöver inte analysera något som inte ens hänt än. En kille jag flög med idag, som jag redan är bekant med sedan mina första månader här nere, ringde och bjöd med mig på en natt-middag på ett turkiskt hak nära mig och jag kände hur det kurrade till i magen. Glömde nog att äta middag ikväll, det var så stressigt när jag inte fick vara galley på vägen tillbaka också (jag har börjat requesta, oftsat behöver jag inte ens det, för jag har inte energi nog att vara trevlig mot alla dumma passagerare. Really) .
Det var så skönt för jag släppte alla funderingar i en timme och bara babblade om nåt annat. Inte jobbet, inte livet. Vi jämförde tatueringar och pratade om bilar (jag var i underläge i båda samtalen), gamla filmer & Robert DeNiro. Det spanska språket & mat. Sen var det minimumrest, jag åkte på starbucks innan dom stängde och handlade varm choklad åt mig och Bella.
Klockan är sju på morgonen nu och jag ska gå och lägga mig (och läsa Harry Potter & the order of the Phoenix, jajamen, har tagit upp det igen, sju år senare). Nattflight till dubai ikväll, ska sova så länge jag kan. Har över ett dygn ledigt efter det och ska rensa i mitt rum.
Sakta, sakta, är jag påväg härifrån. Inte för bråttom bara. Om det är nåt jag vill ha mer av i världen så är det tid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)