100 th

Kina. Marocco, Malaysia, Indonesien, Australien,
England, Malta, Italien, Ungern, Iran, Frankrike,
Tyskland, Sydafrika, Thailand, Vietnam, Dannmark,
Schweiz, Spanien, Maldiverna, Tanzania, Filippinerna,
Sri Lanka, Algeriet, Indien, Bangladesh, Nepal, Singapore,
Holland, Mexiko, U.A.E.

Jag fyller papper med information för att få U.S-visum. ´Please list all the countries you entered the last five years´. Var det inte fler än så? Iof så spelar det ingen roll hur många gånger jag åkt till Egypten, Grekland, Turkiet, Ryssland, Sudan, Libanon, Pakistan, Saudi, Yemen osv eftersom jag aldrig klivit av där. Och timmarna jag spenderat i Calicut, Delhi, Agra, och Kochin (eller till och från Chennai, Goa, Bangalore, Ahmedabad och Hyderabad) går ihop till ett enda alldeles för välbekant land.

Jag vill åka till Kapstaden. Och tillbaka till Iran. Och en helg till Dubai. Och Grekland, Ryssland, Polen, Kroatien, Brasilien, Rumänien & Tunisien. Japan. Jaja.

Egentligen skulle jag vara påväg till London nu. Träffa min kompis Peder och cheferna för en ny resturang som dom ska öppna, skaka händer och presentera mig. Den lilla flighten försvann dock mystiskt från mitt schema och ersattes med standby mellan 6 och 13. Som det ser ut nu kommer jag inte ens att komma upp i trettio timmar jobb denhär månaden tack vara semestern, kurserna, intervjun & all denna eviga obetalda, hus-arresterande standby.

Ringer nån nu och drar mig till Bahrain blir jag inte förvånad. Jag tänker somna om och hoppas att jag inte vaknar förrän klockan 14. Isåfall ringer jag efter en pizza (fastade på muslimskt vis igår, mest för att min kyl & frys pajjat och alla resturanger är stängda tills solen går ner och det är ingen homedelivery förrän efter klockan två) men det känns inte som något jag vill fortsätta med.

På lördag ska jag på kräftskiva hos min nya kompis Sofia. Hon har hattar och allting. Jag kommer ihåg senast jag var på kräftskiva, det var med mamma för kanske femton år sedan. Det var ingen höjdare för varken henne eller mig.