Augusti. Mitten på Augusti. Sommaren jag förväntade mig att längta efter så mycket är i princip slut. Detsamma gäller min & Bellas semester.
Vi började återresan till verkligheten för en vecka sedan. Det uppstod en litet pinsam situation. Inte bara för att jag hade famnen full av färgglada sombreros, en gigantisk på huvudet (det står VIVA MEXICO på den) och vetskapen att jag hade en till i min väska utan också för att Bella står och gräver i en papperskorg. Beväpnade flygplatsvakter och förbipasserande turister passerar & bevakar oss. Hon har tappat sitt pass, vi är på Cancuns internationella flygplats.
Andra event som fyllt sista dagen är att jag kraschade vår hyrbil, inte egentligen jag, vill jag tillägga, utan bussen som dundrade in i oss (ingen skada skedd varken fysisk eller psykisk utom på bilen, det gick inte speciellt fort) och senare tog polisen mitt körkort. Igen. Fick tillbaka det dock, utan att betala. Jag kanske kommer tillbaka till det.
Semestern har varit helt sinnessjuk, vi har sprungit på en massa långa, fantastiska stränder, simat i underjordiska grottor, kört vilse med uppvevade rutor i ett ghetto, på sjukhuset, i kontrollrummet och backstage på Cancuns största klubb, för att inte nämna ON-stage tillsammans med uppträdande artister, i korallrev där jag hittade både en hummer & några sjögurkor.
Vi har smugit runt på baksidorna av lyxvillor & kikat in genom fönstren, åkt båt, druckit goda drinkar och ätit så mycket mat (jag åt med sådan god aptit att Bella oroat köpte en avmaskningstablett åt mig. Jag åt glupskt den också).
Jag har bränt mig, ömsat skinnet & blivit riktigt brun. Vi har trott att fiestan är slut när den precis varit påväg att börja och hittat nya kompisar varje dag.
Vi har skrattat, skrikit och bråkat. Jag har inte gråtit en endå gång.
Dansat, simmat, sovit och trott att vi ska bli rånade. Vi har tappat våra saker och skaffat nya, snurrat tills vi ramlat omkull och legat i sanden och kollat på fyrverkerier. Vi har drömt och planerat, disskuterat och tatuerat oss. Vi har promenerat på regniga gator i Amsterdam, gått på alla museum vi passerat och fascinerats av vilken underlig stad det är.
Vi brände lönen perfekt tajmat till den sista dagen. Jag har träffat Bellas nya pojkvän och hon har träffat Oliver.
Det känns som att vår Holland visit var för längesen dock, jag är fortfarande i Mexiko. Min hjärna alltså. Mitt spanska vokabulär som bestod av runt åtta ord har utökats till kanske åttio.
När ramadan är slut ska jag ställa till med Taco-knytis och man får inte komma om man inte pratar spanska. Köpa lexikon måste jag göra också. Jag är alltså tillbaka i Doha. Har jobbat två flighter redan. Väldigt blandade känslor.
Igårkväll var jag i Dar es Salaam med en tjej från rumänien. Vi lade oss vid poolen så fort vi kom fram och tog några lokala kilimanjaro-öl (ramadan till trots. Åt dessutom bacon till frukost. hehe. I´m going to hell.) och satte oss sedan med en delad shisha, flight deck & en jättejobbig tjej från ungern och kolla på en egyptisk dansare som snurr-dansade i en timme.
Han kom plötsligt fram till vårt bord, tog min hand och snurrade på nåt sätt en lysande, tung kjol över mitt huvud och plötsligt snurrade jag också medans alla gäster klappade händerna i takt och tog kort tills jag blev för yr och egyptiern fick leda mig tillbaka till mitt bord.
Livet är spännande ändå och även om jag desperat vill säga upp mig tjugotre timmmar om dygnet finns det alltid en tjugo-fjärde-del som är lätt optimistisk och håller mig kvar ändå. Utbytet man får av människorna man jobbar med alltså, synvinklar & åsikter från alla hörn i världen. Jag älskar att man kan prata vardagligt om nåt väldigt exotiskt ställe man varit på eller att jämföra internationell shopping, fallskärmshoppning, sri-lanska marknader, dyra märkesväskor, kopior, förfalskade studentlegitimationer och helt tokiga saker man var med om bara häromdan. Och jag älskar min lön. Och mina rabatt-biljetter.
Tänk att en månadslön räckte till hotell hela semestern, resbil, flygbiljetter, så mycket mat, sombreros och what-not. Samtidigt. Just nu är min positiva timma men hela dagen har jag haft svårt att andas för att jag har fått nog. Det svårt alltså. Att veta vad man ska göra.
När jag kom hem från jobbet idag sjunk jag som vanligt direkt ner i soffan och började utan vidare att fundera på vad jag ska göra med mitt liv. Något jag ockuperar min stackars hjärna med alldeles för mycket. Saker händer ändå, man behöver inte analysera något som inte ens hänt än. En kille jag flög med idag, som jag redan är bekant med sedan mina första månader här nere, ringde och bjöd med mig på en natt-middag på ett turkiskt hak nära mig och jag kände hur det kurrade till i magen. Glömde nog att äta middag ikväll, det var så stressigt när jag inte fick vara galley på vägen tillbaka också (jag har börjat requesta, oftsat behöver jag inte ens det, för jag har inte energi nog att vara trevlig mot alla dumma passagerare. Really) .
Det var så skönt för jag släppte alla funderingar i en timme och bara babblade om nåt annat. Inte jobbet, inte livet. Vi jämförde tatueringar och pratade om bilar (jag var i underläge i båda samtalen), gamla filmer & Robert DeNiro. Det spanska språket & mat. Sen var det minimumrest, jag åkte på starbucks innan dom stängde och handlade varm choklad åt mig och Bella.
Klockan är sju på morgonen nu och jag ska gå och lägga mig (och läsa Harry Potter & the order of the Phoenix, jajamen, har tagit upp det igen, sju år senare). Nattflight till dubai ikväll, ska sova så länge jag kan. Har över ett dygn ledigt efter det och ska rensa i mitt rum.
Sakta, sakta, är jag påväg härifrån. Inte för bråttom bara. Om det är nåt jag vill ha mer av i världen så är det tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar