Magkatarr och långdistans förhållande, hemlängtan och så går min fina gamla häst sina sista dagar i hagen (vilket är så himla mycket jobbigare att tänka sig än vad jag hade trott). Bella bråkar med mig (hon vet nog inte heller vad hon ska göra med sitt liv) och lägenheten luktar gammal öken. Ramadan är slut så alla himla klubbar har öppnat och det är alltid fullt med folk överallt men
Jag ska till Ryssland imorgon, jag har handlat en tröja som inte är svart för att liva upp garderoben och två bra, glada böcker till mig själv. Jag har börjat gå på yoga med Martin och för att ta hand om magen ska jag börja äta frukost. Jag ska rita ett porträtt till Bella i smyg som hon kan få så att hon blir glad och så ska jag börja packa mig härifrån. Tror jag har hittat ett glapp då jag kan smita hem med en full resväska.
Oliver kom till mig i Stockholm men blev strandad på hotellrummet han också. Som tur var så hade BBC Stephen Fry-night så blandat med mitt gnäll så låg vi och fnissade tills jag somnade.
Och jag & Peter ska åka till Abu Dhabi och gå på FerrariWorld. Hoppas att jag hinner åka till Dubai också snart. Ska till Melbourne i slutet av månaden och Mattias kommer ner :D
Nu ska jag försöka sova några timmar innan flighten men har Sophie Kinsellas "The Undomestic Goddes" under kudden som plan B. Det känns förresten inte helt hopplöst att vara här nere. Jag ser på allt med ögon som redan åkt härifrån. Det finns vissa saker att sakna.
puss
torsdag 1 september 2011
torsdag 18 augusti 2011
100 th
Kina. Marocco, Malaysia, Indonesien, Australien,
England, Malta, Italien, Ungern, Iran, Frankrike,
Tyskland, Sydafrika, Thailand, Vietnam, Dannmark,
Schweiz, Spanien, Maldiverna, Tanzania, Filippinerna,
Sri Lanka, Algeriet, Indien, Bangladesh, Nepal, Singapore,
Holland, Mexiko, U.A.E.
Jag fyller papper med information för att få U.S-visum. ´Please list all the countries you entered the last five years´. Var det inte fler än så? Iof så spelar det ingen roll hur många gånger jag åkt till Egypten, Grekland, Turkiet, Ryssland, Sudan, Libanon, Pakistan, Saudi, Yemen osv eftersom jag aldrig klivit av där. Och timmarna jag spenderat i Calicut, Delhi, Agra, och Kochin (eller till och från Chennai, Goa, Bangalore, Ahmedabad och Hyderabad) går ihop till ett enda alldeles för välbekant land.
Jag vill åka till Kapstaden. Och tillbaka till Iran. Och en helg till Dubai. Och Grekland, Ryssland, Polen, Kroatien, Brasilien, Rumänien & Tunisien. Japan. Jaja.
Egentligen skulle jag vara påväg till London nu. Träffa min kompis Peder och cheferna för en ny resturang som dom ska öppna, skaka händer och presentera mig. Den lilla flighten försvann dock mystiskt från mitt schema och ersattes med standby mellan 6 och 13. Som det ser ut nu kommer jag inte ens att komma upp i trettio timmar jobb denhär månaden tack vara semestern, kurserna, intervjun & all denna eviga obetalda, hus-arresterande standby.
Ringer nån nu och drar mig till Bahrain blir jag inte förvånad. Jag tänker somna om och hoppas att jag inte vaknar förrän klockan 14. Isåfall ringer jag efter en pizza (fastade på muslimskt vis igår, mest för att min kyl & frys pajjat och alla resturanger är stängda tills solen går ner och det är ingen homedelivery förrän efter klockan två) men det känns inte som något jag vill fortsätta med.
På lördag ska jag på kräftskiva hos min nya kompis Sofia. Hon har hattar och allting. Jag kommer ihåg senast jag var på kräftskiva, det var med mamma för kanske femton år sedan. Det var ingen höjdare för varken henne eller mig.
England, Malta, Italien, Ungern, Iran, Frankrike,
Tyskland, Sydafrika, Thailand, Vietnam, Dannmark,
Schweiz, Spanien, Maldiverna, Tanzania, Filippinerna,
Sri Lanka, Algeriet, Indien, Bangladesh, Nepal, Singapore,
Holland, Mexiko, U.A.E.
Jag fyller papper med information för att få U.S-visum. ´Please list all the countries you entered the last five years´. Var det inte fler än så? Iof så spelar det ingen roll hur många gånger jag åkt till Egypten, Grekland, Turkiet, Ryssland, Sudan, Libanon, Pakistan, Saudi, Yemen osv eftersom jag aldrig klivit av där. Och timmarna jag spenderat i Calicut, Delhi, Agra, och Kochin (eller till och från Chennai, Goa, Bangalore, Ahmedabad och Hyderabad) går ihop till ett enda alldeles för välbekant land.
Jag vill åka till Kapstaden. Och tillbaka till Iran. Och en helg till Dubai. Och Grekland, Ryssland, Polen, Kroatien, Brasilien, Rumänien & Tunisien. Japan. Jaja.
Egentligen skulle jag vara påväg till London nu. Träffa min kompis Peder och cheferna för en ny resturang som dom ska öppna, skaka händer och presentera mig. Den lilla flighten försvann dock mystiskt från mitt schema och ersattes med standby mellan 6 och 13. Som det ser ut nu kommer jag inte ens att komma upp i trettio timmar jobb denhär månaden tack vara semestern, kurserna, intervjun & all denna eviga obetalda, hus-arresterande standby.
Ringer nån nu och drar mig till Bahrain blir jag inte förvånad. Jag tänker somna om och hoppas att jag inte vaknar förrän klockan 14. Isåfall ringer jag efter en pizza (fastade på muslimskt vis igår, mest för att min kyl & frys pajjat och alla resturanger är stängda tills solen går ner och det är ingen homedelivery förrän efter klockan två) men det känns inte som något jag vill fortsätta med.
På lördag ska jag på kräftskiva hos min nya kompis Sofia. Hon har hattar och allting. Jag kommer ihåg senast jag var på kräftskiva, det var med mamma för kanske femton år sedan. Det var ingen höjdare för varken henne eller mig.
lördag 13 augusti 2011
På tal om att ockupera min stackars hjärna. Tänkte igenom mitt dygnet-runt oroande angårnde framtiden och slog fast vid att jag ska ta allt som det kommer. Somnade med tankegången "Det blir alltid som det blir ändå".
Tre timmar senare, klockan tio på morgonen, ringde Peter & sa att han ska säga upp sig och återvända till SAS och att jag borde följa med. Och så var jag igång igen. Tänkte att jag kan inte alls låta saker bero. Jag måste komma på vad det är jag vill och så göra det. Men vad vill jag?
Natt-flög till Dubai & strosade på flygplatsen i mina tankar. Råkade sättta igång ett alarm då jag öppnade en larmad dörr och frös på stället i några minuter. Ingen kom så jag vandrade vidare. Hittade ett komplett "Lär-Dig-Spanska-Set" som var på endast-med-duty-free-erbjudande och tänkte att det borde kunna fylla mitt sinne för ett litet tag iallafall. Tänkte köpa en ordbok och shocka Isabela med min oanade kunskaper om ca en månad & föreslå att vi ska se Almodovar-film utan subtitles. Och jag tänkte bjuda alla mina spansk-talande vänner på Taco-knytis i samband med att ramadan tar slut. Spansk Iftar Fest. Hehe.
Väckte henne precis då hon var påväg att försova sig till sin träning och nu står hon och muttrar och blåstorkar håret medan jag ligger och kollar på en rysk deckare. Den är otäck och inte alls bra. Och jag fattar inte riktigt vad den handlar om men alla våra gamla bra amerikanska-film-kanaler har försvunnit och ersatts med en miljard arabiska. Och en rysk.
Jag ska sova i soffan några timmar sen börja rensa i mitt rum (sakta sakta) sen hoppas jag att jag hittar någon som vill äta middag/bryta den ofrivillga fastan & gå på bio med mig ikväll.
Nu börjat det bli spännande på ryska fronten och Bella har tio minuter inna hon mpste vara klar.
Heejdåå
Tre timmar senare, klockan tio på morgonen, ringde Peter & sa att han ska säga upp sig och återvända till SAS och att jag borde följa med. Och så var jag igång igen. Tänkte att jag kan inte alls låta saker bero. Jag måste komma på vad det är jag vill och så göra det. Men vad vill jag?
Natt-flög till Dubai & strosade på flygplatsen i mina tankar. Råkade sättta igång ett alarm då jag öppnade en larmad dörr och frös på stället i några minuter. Ingen kom så jag vandrade vidare. Hittade ett komplett "Lär-Dig-Spanska-Set" som var på endast-med-duty-free-erbjudande och tänkte att det borde kunna fylla mitt sinne för ett litet tag iallafall. Tänkte köpa en ordbok och shocka Isabela med min oanade kunskaper om ca en månad & föreslå att vi ska se Almodovar-film utan subtitles. Och jag tänkte bjuda alla mina spansk-talande vänner på Taco-knytis i samband med att ramadan tar slut. Spansk Iftar Fest. Hehe.
Väckte henne precis då hon var påväg att försova sig till sin träning och nu står hon och muttrar och blåstorkar håret medan jag ligger och kollar på en rysk deckare. Den är otäck och inte alls bra. Och jag fattar inte riktigt vad den handlar om men alla våra gamla bra amerikanska-film-kanaler har försvunnit och ersatts med en miljard arabiska. Och en rysk.
Jag ska sova i soffan några timmar sen börja rensa i mitt rum (sakta sakta) sen hoppas jag att jag hittar någon som vill äta middag/bryta den ofrivillga fastan & gå på bio med mig ikväll.
Nu börjat det bli spännande på ryska fronten och Bella har tio minuter inna hon mpste vara klar.
Heejdåå
fredag 12 augusti 2011
Donde esta la Fiesta?
Augusti. Mitten på Augusti. Sommaren jag förväntade mig att längta efter så mycket är i princip slut. Detsamma gäller min & Bellas semester.
Vi började återresan till verkligheten för en vecka sedan. Det uppstod en litet pinsam situation. Inte bara för att jag hade famnen full av färgglada sombreros, en gigantisk på huvudet (det står VIVA MEXICO på den) och vetskapen att jag hade en till i min väska utan också för att Bella står och gräver i en papperskorg. Beväpnade flygplatsvakter och förbipasserande turister passerar & bevakar oss. Hon har tappat sitt pass, vi är på Cancuns internationella flygplats.
Andra event som fyllt sista dagen är att jag kraschade vår hyrbil, inte egentligen jag, vill jag tillägga, utan bussen som dundrade in i oss (ingen skada skedd varken fysisk eller psykisk utom på bilen, det gick inte speciellt fort) och senare tog polisen mitt körkort. Igen. Fick tillbaka det dock, utan att betala. Jag kanske kommer tillbaka till det.
Semestern har varit helt sinnessjuk, vi har sprungit på en massa långa, fantastiska stränder, simat i underjordiska grottor, kört vilse med uppvevade rutor i ett ghetto, på sjukhuset, i kontrollrummet och backstage på Cancuns största klubb, för att inte nämna ON-stage tillsammans med uppträdande artister, i korallrev där jag hittade både en hummer & några sjögurkor.
Vi har smugit runt på baksidorna av lyxvillor & kikat in genom fönstren, åkt båt, druckit goda drinkar och ätit så mycket mat (jag åt med sådan god aptit att Bella oroat köpte en avmaskningstablett åt mig. Jag åt glupskt den också).
Jag har bränt mig, ömsat skinnet & blivit riktigt brun. Vi har trott att fiestan är slut när den precis varit påväg att börja och hittat nya kompisar varje dag.
Vi har skrattat, skrikit och bråkat. Jag har inte gråtit en endå gång.
Dansat, simmat, sovit och trott att vi ska bli rånade. Vi har tappat våra saker och skaffat nya, snurrat tills vi ramlat omkull och legat i sanden och kollat på fyrverkerier. Vi har drömt och planerat, disskuterat och tatuerat oss. Vi har promenerat på regniga gator i Amsterdam, gått på alla museum vi passerat och fascinerats av vilken underlig stad det är.
Vi brände lönen perfekt tajmat till den sista dagen. Jag har träffat Bellas nya pojkvän och hon har träffat Oliver.
Det känns som att vår Holland visit var för längesen dock, jag är fortfarande i Mexiko. Min hjärna alltså. Mitt spanska vokabulär som bestod av runt åtta ord har utökats till kanske åttio.
När ramadan är slut ska jag ställa till med Taco-knytis och man får inte komma om man inte pratar spanska. Köpa lexikon måste jag göra också. Jag är alltså tillbaka i Doha. Har jobbat två flighter redan. Väldigt blandade känslor.
Igårkväll var jag i Dar es Salaam med en tjej från rumänien. Vi lade oss vid poolen så fort vi kom fram och tog några lokala kilimanjaro-öl (ramadan till trots. Åt dessutom bacon till frukost. hehe. I´m going to hell.) och satte oss sedan med en delad shisha, flight deck & en jättejobbig tjej från ungern och kolla på en egyptisk dansare som snurr-dansade i en timme.
Han kom plötsligt fram till vårt bord, tog min hand och snurrade på nåt sätt en lysande, tung kjol över mitt huvud och plötsligt snurrade jag också medans alla gäster klappade händerna i takt och tog kort tills jag blev för yr och egyptiern fick leda mig tillbaka till mitt bord.
Livet är spännande ändå och även om jag desperat vill säga upp mig tjugotre timmmar om dygnet finns det alltid en tjugo-fjärde-del som är lätt optimistisk och håller mig kvar ändå. Utbytet man får av människorna man jobbar med alltså, synvinklar & åsikter från alla hörn i världen. Jag älskar att man kan prata vardagligt om nåt väldigt exotiskt ställe man varit på eller att jämföra internationell shopping, fallskärmshoppning, sri-lanska marknader, dyra märkesväskor, kopior, förfalskade studentlegitimationer och helt tokiga saker man var med om bara häromdan. Och jag älskar min lön. Och mina rabatt-biljetter.
Tänk att en månadslön räckte till hotell hela semestern, resbil, flygbiljetter, så mycket mat, sombreros och what-not. Samtidigt. Just nu är min positiva timma men hela dagen har jag haft svårt att andas för att jag har fått nog. Det svårt alltså. Att veta vad man ska göra.
När jag kom hem från jobbet idag sjunk jag som vanligt direkt ner i soffan och började utan vidare att fundera på vad jag ska göra med mitt liv. Något jag ockuperar min stackars hjärna med alldeles för mycket. Saker händer ändå, man behöver inte analysera något som inte ens hänt än. En kille jag flög med idag, som jag redan är bekant med sedan mina första månader här nere, ringde och bjöd med mig på en natt-middag på ett turkiskt hak nära mig och jag kände hur det kurrade till i magen. Glömde nog att äta middag ikväll, det var så stressigt när jag inte fick vara galley på vägen tillbaka också (jag har börjat requesta, oftsat behöver jag inte ens det, för jag har inte energi nog att vara trevlig mot alla dumma passagerare. Really) .
Det var så skönt för jag släppte alla funderingar i en timme och bara babblade om nåt annat. Inte jobbet, inte livet. Vi jämförde tatueringar och pratade om bilar (jag var i underläge i båda samtalen), gamla filmer & Robert DeNiro. Det spanska språket & mat. Sen var det minimumrest, jag åkte på starbucks innan dom stängde och handlade varm choklad åt mig och Bella.
Klockan är sju på morgonen nu och jag ska gå och lägga mig (och läsa Harry Potter & the order of the Phoenix, jajamen, har tagit upp det igen, sju år senare). Nattflight till dubai ikväll, ska sova så länge jag kan. Har över ett dygn ledigt efter det och ska rensa i mitt rum.
Sakta, sakta, är jag påväg härifrån. Inte för bråttom bara. Om det är nåt jag vill ha mer av i världen så är det tid.
Vi började återresan till verkligheten för en vecka sedan. Det uppstod en litet pinsam situation. Inte bara för att jag hade famnen full av färgglada sombreros, en gigantisk på huvudet (det står VIVA MEXICO på den) och vetskapen att jag hade en till i min väska utan också för att Bella står och gräver i en papperskorg. Beväpnade flygplatsvakter och förbipasserande turister passerar & bevakar oss. Hon har tappat sitt pass, vi är på Cancuns internationella flygplats.
Andra event som fyllt sista dagen är att jag kraschade vår hyrbil, inte egentligen jag, vill jag tillägga, utan bussen som dundrade in i oss (ingen skada skedd varken fysisk eller psykisk utom på bilen, det gick inte speciellt fort) och senare tog polisen mitt körkort. Igen. Fick tillbaka det dock, utan att betala. Jag kanske kommer tillbaka till det.
Semestern har varit helt sinnessjuk, vi har sprungit på en massa långa, fantastiska stränder, simat i underjordiska grottor, kört vilse med uppvevade rutor i ett ghetto, på sjukhuset, i kontrollrummet och backstage på Cancuns största klubb, för att inte nämna ON-stage tillsammans med uppträdande artister, i korallrev där jag hittade både en hummer & några sjögurkor.
Vi har smugit runt på baksidorna av lyxvillor & kikat in genom fönstren, åkt båt, druckit goda drinkar och ätit så mycket mat (jag åt med sådan god aptit att Bella oroat köpte en avmaskningstablett åt mig. Jag åt glupskt den också).
Jag har bränt mig, ömsat skinnet & blivit riktigt brun. Vi har trott att fiestan är slut när den precis varit påväg att börja och hittat nya kompisar varje dag.
Vi har skrattat, skrikit och bråkat. Jag har inte gråtit en endå gång.
Dansat, simmat, sovit och trott att vi ska bli rånade. Vi har tappat våra saker och skaffat nya, snurrat tills vi ramlat omkull och legat i sanden och kollat på fyrverkerier. Vi har drömt och planerat, disskuterat och tatuerat oss. Vi har promenerat på regniga gator i Amsterdam, gått på alla museum vi passerat och fascinerats av vilken underlig stad det är.
Vi brände lönen perfekt tajmat till den sista dagen. Jag har träffat Bellas nya pojkvän och hon har träffat Oliver.
Det känns som att vår Holland visit var för längesen dock, jag är fortfarande i Mexiko. Min hjärna alltså. Mitt spanska vokabulär som bestod av runt åtta ord har utökats till kanske åttio.
När ramadan är slut ska jag ställa till med Taco-knytis och man får inte komma om man inte pratar spanska. Köpa lexikon måste jag göra också. Jag är alltså tillbaka i Doha. Har jobbat två flighter redan. Väldigt blandade känslor.
Igårkväll var jag i Dar es Salaam med en tjej från rumänien. Vi lade oss vid poolen så fort vi kom fram och tog några lokala kilimanjaro-öl (ramadan till trots. Åt dessutom bacon till frukost. hehe. I´m going to hell.) och satte oss sedan med en delad shisha, flight deck & en jättejobbig tjej från ungern och kolla på en egyptisk dansare som snurr-dansade i en timme.
Han kom plötsligt fram till vårt bord, tog min hand och snurrade på nåt sätt en lysande, tung kjol över mitt huvud och plötsligt snurrade jag också medans alla gäster klappade händerna i takt och tog kort tills jag blev för yr och egyptiern fick leda mig tillbaka till mitt bord.
Livet är spännande ändå och även om jag desperat vill säga upp mig tjugotre timmmar om dygnet finns det alltid en tjugo-fjärde-del som är lätt optimistisk och håller mig kvar ändå. Utbytet man får av människorna man jobbar med alltså, synvinklar & åsikter från alla hörn i världen. Jag älskar att man kan prata vardagligt om nåt väldigt exotiskt ställe man varit på eller att jämföra internationell shopping, fallskärmshoppning, sri-lanska marknader, dyra märkesväskor, kopior, förfalskade studentlegitimationer och helt tokiga saker man var med om bara häromdan. Och jag älskar min lön. Och mina rabatt-biljetter.
Tänk att en månadslön räckte till hotell hela semestern, resbil, flygbiljetter, så mycket mat, sombreros och what-not. Samtidigt. Just nu är min positiva timma men hela dagen har jag haft svårt att andas för att jag har fått nog. Det svårt alltså. Att veta vad man ska göra.
När jag kom hem från jobbet idag sjunk jag som vanligt direkt ner i soffan och började utan vidare att fundera på vad jag ska göra med mitt liv. Något jag ockuperar min stackars hjärna med alldeles för mycket. Saker händer ändå, man behöver inte analysera något som inte ens hänt än. En kille jag flög med idag, som jag redan är bekant med sedan mina första månader här nere, ringde och bjöd med mig på en natt-middag på ett turkiskt hak nära mig och jag kände hur det kurrade till i magen. Glömde nog att äta middag ikväll, det var så stressigt när jag inte fick vara galley på vägen tillbaka också (jag har börjat requesta, oftsat behöver jag inte ens det, för jag har inte energi nog att vara trevlig mot alla dumma passagerare. Really) .
Det var så skönt för jag släppte alla funderingar i en timme och bara babblade om nåt annat. Inte jobbet, inte livet. Vi jämförde tatueringar och pratade om bilar (jag var i underläge i båda samtalen), gamla filmer & Robert DeNiro. Det spanska språket & mat. Sen var det minimumrest, jag åkte på starbucks innan dom stängde och handlade varm choklad åt mig och Bella.
Klockan är sju på morgonen nu och jag ska gå och lägga mig (och läsa Harry Potter & the order of the Phoenix, jajamen, har tagit upp det igen, sju år senare). Nattflight till dubai ikväll, ska sova så länge jag kan. Har över ett dygn ledigt efter det och ska rensa i mitt rum.
Sakta, sakta, är jag påväg härifrån. Inte för bråttom bara. Om det är nåt jag vill ha mer av i världen så är det tid.
fredag 22 juli 2011
cancun
Hej hörrni! här kommer en kort uppdatering,
jag har inte skrivit på ett tag för det enda som har hänt är att jag har jobbat mycket, åkit hem så mycket jag har kunnat och så har jag varit på ganska dåligt humör eftersom jag inte har kommit på vad nästa steg är.
Sas är ena alternativet, där jag ligger bra till då jag har lite referenspersoner och verkligen vill jobba där och liksom, bo i Stockholm, ja tack. Dock anställer dom inte än.
Därför, eftersom det därför inte är dags än, som att det är meningen, har Bella träffat en kille i London som hon är sugen att flytta närmare, för ett litet tag iallafall, samtidigt som Oliver var på praktik-plats intervju på ett stort spel-företag, i just, London. Sex månaders praktik. Om Oliver & bella är där ett halvår vet jag inte varför inte jag ska haka på. Inga detaljer än men nu är läget;
Semester med Bella i mexiko i två veckor sen tillbaka till öknen och känna hur länge jag pallar och så börjar vi planera. Allt känns ändå som att det är påväg nånstans.
Idag hade vi kurs om kapning & bomber, väldigt intressant och nu har vi städat, packat och beställt en pizza som vi väntar på. Sen är det vacacione.
Därifrån kommer det att uppdateras kan jag lova.
pussar och kramar. Jag är glad.
jag har inte skrivit på ett tag för det enda som har hänt är att jag har jobbat mycket, åkit hem så mycket jag har kunnat och så har jag varit på ganska dåligt humör eftersom jag inte har kommit på vad nästa steg är.
Sas är ena alternativet, där jag ligger bra till då jag har lite referenspersoner och verkligen vill jobba där och liksom, bo i Stockholm, ja tack. Dock anställer dom inte än.
Därför, eftersom det därför inte är dags än, som att det är meningen, har Bella träffat en kille i London som hon är sugen att flytta närmare, för ett litet tag iallafall, samtidigt som Oliver var på praktik-plats intervju på ett stort spel-företag, i just, London. Sex månaders praktik. Om Oliver & bella är där ett halvår vet jag inte varför inte jag ska haka på. Inga detaljer än men nu är läget;
Semester med Bella i mexiko i två veckor sen tillbaka till öknen och känna hur länge jag pallar och så börjar vi planera. Allt känns ändå som att det är påväg nånstans.
Idag hade vi kurs om kapning & bomber, väldigt intressant och nu har vi städat, packat och beställt en pizza som vi väntar på. Sen är det vacacione.
Därifrån kommer det att uppdateras kan jag lova.
pussar och kramar. Jag är glad.
onsdag 29 juni 2011
sista juni
Ett år i söndags. På något sätt lyckades jag hamna som passagerare på samma flight, samma veckodag, samma datum som då. När jag flög från Stockholm till Doha.
Istället för nervös och förväntansfull var jag trött och fundersam och istället för att vara vilse och förundrad under landningen och genom flygplatsen suckade jag mig genom customs och tog en taxi raka vägen hem. Hem till samma byggnad, genom samma hiss till samma våning men istället till ett tomt rum där jag kände mig orolig och ensam så kom jag hem till Bella som lagade mat som vi åt innan jag somnade och hon åkte till Paris igen.
Nu kommer jag från en sommardag i Dannmark och ligger i mitt väldigt stökiga rum, helt slut. Har på mig en blå kaftan som min mamma köpte till mig på souqen. Har standby imorgon och hoppas verkligen att jag inte blir dragen. Har två dagar off och fast jag hela våren har köpt biljetter och skaffat exitpermit redan vid dethär laget så ska jag stanna i Doha. Jag orkar inte. Och jag måste fixa lite med grejer.
Framförallt måste jag sova. Mest kommer jag nog ligga i badkaret, lyssna på Adele & dagdrömma om livet. Sen blir det en Stockholm, äntligen.
godnatt sålänge!
Istället för nervös och förväntansfull var jag trött och fundersam och istället för att vara vilse och förundrad under landningen och genom flygplatsen suckade jag mig genom customs och tog en taxi raka vägen hem. Hem till samma byggnad, genom samma hiss till samma våning men istället till ett tomt rum där jag kände mig orolig och ensam så kom jag hem till Bella som lagade mat som vi åt innan jag somnade och hon åkte till Paris igen.
Nu kommer jag från en sommardag i Dannmark och ligger i mitt väldigt stökiga rum, helt slut. Har på mig en blå kaftan som min mamma köpte till mig på souqen. Har standby imorgon och hoppas verkligen att jag inte blir dragen. Har två dagar off och fast jag hela våren har köpt biljetter och skaffat exitpermit redan vid dethär laget så ska jag stanna i Doha. Jag orkar inte. Och jag måste fixa lite med grejer.
Framförallt måste jag sova. Mest kommer jag nog ligga i badkaret, lyssna på Adele & dagdrömma om livet. Sen blir det en Stockholm, äntligen.
godnatt sålänge!
söndag 19 juni 2011
mittimellan
Idag har jag köpt något fint.
Fint på sättet att jag inte kunnat köpa samma sak för samma tillfälle en helt vanlig månad om det inte var för att det var så att jag försöker sova i mitt rum, i min fyra med kök & två badrum, där min resväska ligger halvpackad för en utekväll på gayklubb med Adel (han är navigator, obviously) och med min tokiga brasilianska sambo sovande i soffan. En annan sömnlös natt i en del av mitt liv där min tid susar runt i olika takter varje minut. Fint på det sättet att det representerar något för mig själv.
Jag hade precis en sån downer-flight och det tog två deppiga dagar innan jag tog mig i kragen och kunde köpa nya hembiljetter till mig själv & en fin födelsedagspresent till min fina mamma. Karen Millen klänningen jag hittade i Zürich i förrgår får vänta till nästa vecka, nästa löning. Verkligen en värdslig sak. Jag har bestämt att kapitlet börjar ta slut, kan inte komma som en överraskning för nån, och därmed också bestämt mig för att blåsa på vardagen med energin som jag vet finns där någonstans. Jag ska försöka uppskatta allla highlights, och det är många, och inte fästa så stor vikt vid allt det övertagande tråkiga och nerdragande. Det positiva energislukandet och tyngden i kroppen.
Pratade nyss med Nohad, hon är i Norge och ska börja sitt första pass som flygis för norwegian imorgon. Spännande, för mig också för det skulle kunna vara ett håll. Det finns som sagt många. Nu har jag bara en snabb tyskland följt av en dags doublesectors sen ska jag hem igen. Fyra dagar som kommer kännas som två korta men jag har tur som har dom.
En timmes skvallrande med nodden på arlanda som landar samtidigt som jag, sedan hämtar mamma mig på midlanda och jag ska träffa inte bara henne och ungarna utan också mattias en sista gång innan han drar ut på äventyr igen. Sedan mer än ett dygn med oliver i sommaren.
Tänker inte vara ledsen när jag sitter på planet mot doha igen utan peppa för semesterplanering och trösta mig med att det inte är långt kvar nu. Det känns som att allt snart kommer att börja, så som man kan känna av att det är en viktig tid. Jag känner mig avslappnad och tror att jag kommer att lyckas somna med alla funderingar i huvudet.
Jag har tur som har så mycket. Och så många. Snart kommer jag att ha mer tid också.
<3 God natt.
Fint på sättet att jag inte kunnat köpa samma sak för samma tillfälle en helt vanlig månad om det inte var för att det var så att jag försöker sova i mitt rum, i min fyra med kök & två badrum, där min resväska ligger halvpackad för en utekväll på gayklubb med Adel (han är navigator, obviously) och med min tokiga brasilianska sambo sovande i soffan. En annan sömnlös natt i en del av mitt liv där min tid susar runt i olika takter varje minut. Fint på det sättet att det representerar något för mig själv.
Jag hade precis en sån downer-flight och det tog två deppiga dagar innan jag tog mig i kragen och kunde köpa nya hembiljetter till mig själv & en fin födelsedagspresent till min fina mamma. Karen Millen klänningen jag hittade i Zürich i förrgår får vänta till nästa vecka, nästa löning. Verkligen en värdslig sak. Jag har bestämt att kapitlet börjar ta slut, kan inte komma som en överraskning för nån, och därmed också bestämt mig för att blåsa på vardagen med energin som jag vet finns där någonstans. Jag ska försöka uppskatta allla highlights, och det är många, och inte fästa så stor vikt vid allt det övertagande tråkiga och nerdragande. Det positiva energislukandet och tyngden i kroppen.
Pratade nyss med Nohad, hon är i Norge och ska börja sitt första pass som flygis för norwegian imorgon. Spännande, för mig också för det skulle kunna vara ett håll. Det finns som sagt många. Nu har jag bara en snabb tyskland följt av en dags doublesectors sen ska jag hem igen. Fyra dagar som kommer kännas som två korta men jag har tur som har dom.
En timmes skvallrande med nodden på arlanda som landar samtidigt som jag, sedan hämtar mamma mig på midlanda och jag ska träffa inte bara henne och ungarna utan också mattias en sista gång innan han drar ut på äventyr igen. Sedan mer än ett dygn med oliver i sommaren.
Tänker inte vara ledsen när jag sitter på planet mot doha igen utan peppa för semesterplanering och trösta mig med att det inte är långt kvar nu. Det känns som att allt snart kommer att börja, så som man kan känna av att det är en viktig tid. Jag känner mig avslappnad och tror att jag kommer att lyckas somna med alla funderingar i huvudet.
Jag har tur som har så mycket. Och så många. Snart kommer jag att ha mer tid också.
<3 God natt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)