Varmt äppelvin
Local Pils
the gang
KORV!
Miss China & Mr India
PRETZEL!
torsdag 28 oktober 2010
days in doha
Kom på att det kanske inte är alla som orkar browsa i fecbook-album så nu blire lite urval.
roadtrip till saudi
På äventyr
The Swedes
efter diverse båt-äventyr
förbi-farten
Nohad, Mattias & Martin mot bilen & solnedgången
Mattias & Martin vid det nya kollosseumet i Cultural Village
roadtrip till saudi
På äventyr
The Swedes
efter diverse båt-äventyr
förbi-farten
Nohad, Mattias & Martin mot bilen & solnedgången
Mattias & Martin vid det nya kollosseumet i Cultural Village
lördag 23 oktober 2010
ledig lördag
So,
klockan var fortfarande morgon & jag hade precis landat på flera olika sätt efter en nattlig damaskus-flight när älskade Mattias ringer och säger till mig att slänga på mig lite kläder, och att jag får sova mer senare. Done.
Struken skjorta och knä-lång kjol á la school girl & en halvtimme senare är jag, Mattias, Nohad & Martin påväg till Cultural Village för en dos ja precis, kultur. Äntligen.
Lite foto-utställning, kollosseum i nybyggt skede, pepp inför filmfestival & en god, egyptisk falafel till lunch. Verkligen trevligt och verkligen varmt för att vara snart november ändå.
Så ringer Natasha från ett kalas och känner att hon behöver "lite svenskhet i situationen" så jag och Mattias åker till undsättning. Halvkul kalas och halvkul att sitta med skavsår & svettig promenadskjorta bland överföfriskade och helt okända människor så vi hamnade vidare mot hamnen, i en liten båt mot en större båt och, väldigt lägligt, en soft båt-fest.
Fyra timmar av dykande, dansande, jet-skiande och en massa tok, (båtbyte under förvirrade former & lite assistans från kustbevakningen) åkte vi hem för en update rörande diverse outfits. Frisyr och en halv minuts fokuserat sminkande för att lura mig själv att jag inte varit vaken i över 24-timmar sedan insmygning på ny, för mig alltså, klubb. Fortsatt yreri, orytmiskt dansande och glatt skålande ända tills vi allihopa blev askungen igen och jag sov några timmar (äntligen igen) hos Natasha och vaknade för trött, lite för sent, och insåg att jag måste skaffa ett sjysstare täcke om jag någonsin ska sova lika bra hemma.
Vi tog oss upp iallafall, handlade en påse chips och vatten och möttes upp igen med Nohad, Mattias & Antony för att spendera en heldag i öknen. På vägen dit såg jag min andra döda människa sedan jag kom ner hit. Bakom en bil som körts av vägen och demolerats. Peppen inför sand-dyns-off-road-körningen deppades ner liiite. (Den första kroppen jag såg f.ö var i Nepal för snart två månader sedan och låg i kö inför kremering) En annan pepp var att vår guide var sammanbitet tyst hela tiden och inte ens svarade på vaken tilltal eller frågor utan verkade vara på jävligt dåligt humör. Anyhow, med den jobbiga bilolyckan i åtanke kom vi fram till våra dyner, hoppade och flög runt i sanden hela vägen till Saudi-gränsen. Vi klappade kameler, simmade i solnedgången och åt hummus i arabiska tält.
På vägen hem när den glada guiden droppat alla utom mig frågade han (för han kunde prata tydligen);
-"What do you like the most here in Doha"
Det var den svåraste frågan jag någonsin fått och jag har fortfarande inte kommit på något svar men om man försöker och om man letar så kan man ha kul här också, för man har så kul som man gör sig och så är det nog överallt.
Annars är dom enda nyheterna att rostering har tagit bort min moskva så alla senaste veckornas dagdrömmar om piroger & pälsmössor försöker jag att sudda bort och tänka positivt att jag kanske får den en annan gång även fast jag vet att Nohad har varit här i över fyra år utan att ha fått den alls. Fortfarande inga nyheter från Hanna så jag har ingen koll på hur förlossningen gått eller om den ens har ägt rum men det känner jag på mig att den har. Mattias kommer att vara i Stockholm på min födelsedag, första advent, men inte jag. Livet är bra orättvist ibland men jag får säkert en fantastisk indisk turnaround eller något annat magnifikt i present men det vet jag imorgon.
Thats all folks
bilder på den fina kamelen kommer senare
puss
klockan var fortfarande morgon & jag hade precis landat på flera olika sätt efter en nattlig damaskus-flight när älskade Mattias ringer och säger till mig att slänga på mig lite kläder, och att jag får sova mer senare. Done.
Struken skjorta och knä-lång kjol á la school girl & en halvtimme senare är jag, Mattias, Nohad & Martin påväg till Cultural Village för en dos ja precis, kultur. Äntligen.
Lite foto-utställning, kollosseum i nybyggt skede, pepp inför filmfestival & en god, egyptisk falafel till lunch. Verkligen trevligt och verkligen varmt för att vara snart november ändå.
Så ringer Natasha från ett kalas och känner att hon behöver "lite svenskhet i situationen" så jag och Mattias åker till undsättning. Halvkul kalas och halvkul att sitta med skavsår & svettig promenadskjorta bland överföfriskade och helt okända människor så vi hamnade vidare mot hamnen, i en liten båt mot en större båt och, väldigt lägligt, en soft båt-fest.
Fyra timmar av dykande, dansande, jet-skiande och en massa tok, (båtbyte under förvirrade former & lite assistans från kustbevakningen) åkte vi hem för en update rörande diverse outfits. Frisyr och en halv minuts fokuserat sminkande för att lura mig själv att jag inte varit vaken i över 24-timmar sedan insmygning på ny, för mig alltså, klubb. Fortsatt yreri, orytmiskt dansande och glatt skålande ända tills vi allihopa blev askungen igen och jag sov några timmar (äntligen igen) hos Natasha och vaknade för trött, lite för sent, och insåg att jag måste skaffa ett sjysstare täcke om jag någonsin ska sova lika bra hemma.
Vi tog oss upp iallafall, handlade en påse chips och vatten och möttes upp igen med Nohad, Mattias & Antony för att spendera en heldag i öknen. På vägen dit såg jag min andra döda människa sedan jag kom ner hit. Bakom en bil som körts av vägen och demolerats. Peppen inför sand-dyns-off-road-körningen deppades ner liiite. (Den första kroppen jag såg f.ö var i Nepal för snart två månader sedan och låg i kö inför kremering) En annan pepp var att vår guide var sammanbitet tyst hela tiden och inte ens svarade på vaken tilltal eller frågor utan verkade vara på jävligt dåligt humör. Anyhow, med den jobbiga bilolyckan i åtanke kom vi fram till våra dyner, hoppade och flög runt i sanden hela vägen till Saudi-gränsen. Vi klappade kameler, simmade i solnedgången och åt hummus i arabiska tält.
På vägen hem när den glada guiden droppat alla utom mig frågade han (för han kunde prata tydligen);
-"What do you like the most here in Doha"
Det var den svåraste frågan jag någonsin fått och jag har fortfarande inte kommit på något svar men om man försöker och om man letar så kan man ha kul här också, för man har så kul som man gör sig och så är det nog överallt.
Annars är dom enda nyheterna att rostering har tagit bort min moskva så alla senaste veckornas dagdrömmar om piroger & pälsmössor försöker jag att sudda bort och tänka positivt att jag kanske får den en annan gång även fast jag vet att Nohad har varit här i över fyra år utan att ha fått den alls. Fortfarande inga nyheter från Hanna så jag har ingen koll på hur förlossningen gått eller om den ens har ägt rum men det känner jag på mig att den har. Mattias kommer att vara i Stockholm på min födelsedag, första advent, men inte jag. Livet är bra orättvist ibland men jag får säkert en fantastisk indisk turnaround eller något annat magnifikt i present men det vet jag imorgon.
Thats all folks
bilder på den fina kamelen kommer senare
puss
torsdag 21 oktober 2010
isabela 2
klockan är sex på morgonen och jag sover i soffan med telefonen under kudden då Isabela ringer och på sin fantastiskt korrekta engeslka förklarar;
"-Mina I forgot my ironer under my bed and also i didnt turn it off!"
Så jag springer in till hennes rum och hittar hennes platttång bredvid sängen och, som sagt, inte avslagen.
panik.
"-Mina I forgot my ironer under my bed and also i didnt turn it off!"
Så jag springer in till hennes rum och hittar hennes platttång bredvid sängen och, som sagt, inte avslagen.
panik.
tisdag 19 oktober 2010
Okej.
Jag vet inte vart min kreativitet har tagit vägen. Det är vad frågan egentligen är om. Jag ritar inte, jag skriver inget som inte är för upplysandets skull och lyssnar på samma musik om och om igen. Jag har inte gått på varken museum, teater eller konsert på alldleles för många månader och inte haft ett djupt och ärligt samtal med någon på länge och jag har inte ens flirtat tillbaka eller behållt en enda ögonkontakt, alls, jag vet inte ens sedan när. Jag tror att jag står och tippar för mycket på tå för att kunna ta sats och ta itu med allt det nya som snart inte är nyare än vad det redan varit. Att ha humörsvängingar är inte lika roligt när toppen inte är så långt ifrån botten som den kan komma och att vara likgiltig är som bekant snäppet värre än att upprörd i varierad form.
Utan att ta några onödiga risker måste jag försöka hitta tillbaka till mina egna synvinklar och mina egna ord. Jag kan se saker jag också, och det är dags att jag organiserar en ny plan. En sån plan som blir flera nya planer och utvecklas till en idé som inte slutar någonstans ens när den har blivit.
Om mina sängkläder inte varit blöta fortfarande då jag inte förväntade mig att komma hem förrän om fyra timmar, och om jag hade haft ett sjysst täcke och inte använt det värdelösa som jag har som extramadrass på den enda hårda madrassen, så skulle jag bädda ner mig själv och vakna till en fantastisk ny dag imorgon. Om jag var ledig skulle jag äta frukost & väcka mattias, åka till stranden och för en gångs skull betala tio spänn för en sån trambåt och trampa iväg tills solen gick ner.
Dock har jag standby imorgon så jag ska göra varm choklad nu, se Die Hard & somna i soffan under ett extralakan, vakna imorgon, äta en falafel och vänta på att dom ringer /inte ringer och sen får jag se. Vi får se, vart och om det blir.
Jag vet inte vart min kreativitet har tagit vägen. Det är vad frågan egentligen är om. Jag ritar inte, jag skriver inget som inte är för upplysandets skull och lyssnar på samma musik om och om igen. Jag har inte gått på varken museum, teater eller konsert på alldleles för många månader och inte haft ett djupt och ärligt samtal med någon på länge och jag har inte ens flirtat tillbaka eller behållt en enda ögonkontakt, alls, jag vet inte ens sedan när. Jag tror att jag står och tippar för mycket på tå för att kunna ta sats och ta itu med allt det nya som snart inte är nyare än vad det redan varit. Att ha humörsvängingar är inte lika roligt när toppen inte är så långt ifrån botten som den kan komma och att vara likgiltig är som bekant snäppet värre än att upprörd i varierad form.
Utan att ta några onödiga risker måste jag försöka hitta tillbaka till mina egna synvinklar och mina egna ord. Jag kan se saker jag också, och det är dags att jag organiserar en ny plan. En sån plan som blir flera nya planer och utvecklas till en idé som inte slutar någonstans ens när den har blivit.
Om mina sängkläder inte varit blöta fortfarande då jag inte förväntade mig att komma hem förrän om fyra timmar, och om jag hade haft ett sjysst täcke och inte använt det värdelösa som jag har som extramadrass på den enda hårda madrassen, så skulle jag bädda ner mig själv och vakna till en fantastisk ny dag imorgon. Om jag var ledig skulle jag äta frukost & väcka mattias, åka till stranden och för en gångs skull betala tio spänn för en sån trambåt och trampa iväg tills solen gick ner.
Dock har jag standby imorgon så jag ska göra varm choklad nu, se Die Hard & somna i soffan under ett extralakan, vakna imorgon, äta en falafel och vänta på att dom ringer /inte ringer och sen får jag se. Vi får se, vart och om det blir.
Ni vet dom där kilona som jag har känt lite sådär; "äh, det gör väl ingen skilnad några kilon hit & dit"?
Igår var jag och Mattias på Villgaio (han är inte den vettigaste personen att shoppa med men nog en av dom roligare) och när vi hittat the original trenchcoat, sjalar och för dyra skor snubblade vi över en fantastisk rea på Dolce & Gabbana, i mean, okej att mina nya jeans kostade två och en halv tredjedel av vad jag lagt undan denna månad, men jag kände att jag behövde ett par D&G-braller att piffa upp med i garderoben. En av poängerna här är att storleken landade på en större än senast jag köpte jeans och att jag knappt fick fast knappen, men det kommer nog gå till sig eftersom jag inte har råd att köpa mer mat denhär månaden, haha.
Nu känner jag mej lite rikare och liiite mer posh när jag sitter och slöar hemma med min sjyssta byxor & dagdrömmer om alla coola kläder & saker jag ska köpa när jag blir rik på riktigt och på inredningen av min centrala lägenhet i en cool stad och mitt framtida coola jobb.
Har spenderat dagen som en liten duktig hemmafru och städat med en sådan lust att städa som jag bara får när adelija ska vara borta i flera dagar, packade min väska och åkte till flygplatsen med inpluggat india-schema. Dock blev flighten inställd (woho) och det enda tråkiga med det vara att det var meningen att jag skulle flyga med natasha och det blev ju inget. Och att jag inte tjänade en krona. Och att jag missade en få förunnad flight till det fantastiska landet Indien. SKOJA.
Nu är det dags för mig att gå och somna mitt i en film på isabelas soffa.
puss puss
p.s
nåt som händer justnu (tror jag) är att Hanna håller på att föda Isse äntligen!! Och jag missar det! ohmygod, men jag är med i mit sinne 24/7
Nu känner jag mej lite rikare och liiite mer posh när jag sitter och slöar hemma med min sjyssta byxor & dagdrömmer om alla coola kläder & saker jag ska köpa när jag blir rik på riktigt och på inredningen av min centrala lägenhet i en cool stad och mitt framtida coola jobb.
Har spenderat dagen som en liten duktig hemmafru och städat med en sådan lust att städa som jag bara får när adelija ska vara borta i flera dagar, packade min väska och åkte till flygplatsen med inpluggat india-schema. Dock blev flighten inställd (woho) och det enda tråkiga med det vara att det var meningen att jag skulle flyga med natasha och det blev ju inget. Och att jag inte tjänade en krona. Och att jag missade en få förunnad flight till det fantastiska landet Indien. SKOJA.
Nu är det dags för mig att gå och somna mitt i en film på isabelas soffa.
puss puss
p.s
nåt som händer justnu (tror jag) är att Hanna håller på att föda Isse äntligen!! Och jag missar det! ohmygod, men jag är med i mit sinne 24/7
söndag 10 oktober 2010
we no speak italiano
Kära ni,
DEPPEN HAR UPPHÖRT!!
Livet är gött här jag sitter på Sheraton Roma hotel i ROM. Italien mi amore <3
Åååååh vilket gott land och vilken fantastiskt crew jag hade. Eller, fantastisk är väl kanske att ta i men det fantatstiska med dom var just att dom inte var dumma utan betedde sig som människor och jobbade som dom skulle. GRAZI.
Landade i gryningen och plösligt är klockan efter solnedgång. Timmarna i strålande solsken och minst tjugofem grader har jag spenderat spatserandes i denna faaaantastiska stad. Jag har hoppat runt i vatikanstaten, kastat mynt i fontänen, joggat ettt varv runt colloseum ätit glass & pizza & salaaami.
Jag har sagt bonjorno, grazi, siii, prego, pronto och allla möjliga imitationer jag har kunnat ge mig på.
När jag kom till mitt rum imorse efter att ha velat hurvida jag skulle ge mig själv ännu en hotellfrukost (jag åt väldigt mycket på planet) men så visade det sig att dom dubbelbokat mitt rum så medans dom fixade ett nytt fick jag frukosten ändå!! (bacon, salami, krämbullar, pannkakor, capuccino) mmmm. Rummet var dock inte ett non-smoking så det luktar lite halvfräscht. Whatever, jag har ändå inte ens varit här på hela dagen.
Alla tvkanaler är dubbade men jag misströstar inte för dom visar ändå bara scrubs och det är inte så svårt att gissa vad dom säger och jag ska snart få främmande av en aussie-tjej från mitt crew som ska delta i min nyköpta skinka-ost-vin-vindruve samt choklad-tallrik som jag byggt och handlat till mig själv med hjälp av mina fantastiska italienska-skills..
Gotta go, scooby doo nu och mysteriet med en "zombiegladiatoooreee"
: D
onsdag 6 oktober 2010
nästan en vecka
Jag är i någon kant av Calcutta i landet som alla tycker så himla mycket om. Jag älskar maten, verkligen, jag blir inte less och människorna är i regel aldrig otrevliga. MEN SOM DET LUKTAR. Allt & alla och ute och inne. Och nej, jag kan inte säga att det är så otroligt unikt.
Kanske.
Jag är trött och grinig och min nästa flight är till Stockholm, det är storm ute, alla sover så jag har ingen att utforska med. Funderar på att beställa upp mat på rummet, dra för gardinerna och slå på tv:n. Eller ja, det är kanske inte storm men det blåser.
Så jag sov. Vaknade, ringde Amy (kristen tjej från egypten), inget svar. Kollade ut genom fönstret och kände mig alldeles matt och somnade vidare till solen försvunnit helt. Är inte säker på om hon sedan ringde mig eller om jag vaknade och ringde henne igen men tio minuter senare träffades vi i lobbyn, beväpnade med paraply & karta.
Vi hoppade in i en tuk-tuk direction Kyrkan. Den fantastiska kyrkan hon hade hört så mycket om. I vilket fall visste ingen vad en "c-h-u-u-u-r-r-c-c-h?" var så vi hamnade bredvid världens fulaste blåa lilla torns-byggnad, gick och kollade, kom ut besviket och gick på marknad. Helt vanlig marknad. Regn, galen trafik , för många dofter, lukter och stank. Vi ville se tempel, jag menar, vi är ju lost in translation I INDIEN och borde få se ett tempel. "Noo tempel maam, no tempel, no tempel"
Whatever, vi vallfärdade tillbaka till hotellet, dök genom regnet ner i poolen, simmade till bastun och blev slöare än slöast. Tillät varandra återigen att gå och lägga oss.
Indien, bah,
Skönt med hotell iallafall. Ska upp sju imorgon, har tagit mitt nya rutin-bad, packat väskan och beställt roomservice. Älskar maten, älskar inte landet. Det är som att någon har tagit alla sina kritor och färglagt Indien men lämnat allt framme för att bli så dammigt som möjligt. Grönt men inte fräscht, fint men så himla smutsigt. Något.
Spännande ändå att för första gången äta min favvis-mat när den kommer "hemifrån". Eller ja, det blir spännande att läsa i eat, pray, love om hon lyckas framställa landet fantastiskt på något sätt.
Klockan passerade nyss tolv. Sitter i min shuffle . Bekvämt oavslappnat om man nu hade kunnat säga så. Jag är den enda som inte är från asien eller är under en och sextiofem.
Enriqo Iglesias spelas non-stop på radion när vi svänger in på C-ring-road i Doha & för ett dygn sedan upplevde jag ett ny-gammalt ögonblick . Tomas, mange & Elin. Gamla skämt och gamla minnen i ett helt nytt ljus. Stockholm. Vad jag saknar, eller vad jag gillar och inte gillar att sakna klarnar mer och mer för varje minut och destination. Dom här gångerna är dom enda gångerna jag känner mig obesvärad att sitta och skriva med öppen bok.
Berätta om Sri Lanka? Jag vill det, jag är här, jag vill åka hit & vad ska jag säga?
Jag var trött, bussen var stor och jag lade mig ner över fyra säten och försökte slumra in med de mest perfekta omständigheterna utanför. Spöregn, mörker och vind.
Fungerade dock inte så jag satte mig upp och kikade ut i slummen som vi alltid åker igenom, eller snarare förbi. Hemlösa människor som sover ute i blötan, folk med osannolika mängder saker på huvudet & omkringspringande lösa hundar och katter . Folk som försöker hinna någonstans innan staden hinner vakna. Colombo. Åkte förbi "The Golden Towers" som hade en fin skylt, såg lite förfallet ut, ett trasigt staket och sist men inte minst, en hund som sket på infarten. Jag skrattade åt den klockrena bilden så att hela bussen vaknade men ingen förstod det roliga. Oroliga.
Såklart stannade vi inte innan vi var i säkerhet i den alltid inbillade fasaden av hotell-kvarter. Så att människor kan åka till sådana trasiga ställen i världen som det egentligen är men ändå tycka att åh-vad-hotellet-hade-en-trevlig-frukost-buffé-och-sjysst-pool-eller-hur?
Och det var det. Och badsalt tillbadkaret i mitt rum.
Cinnamon Hotel i Colombia får fem av fem stjärnor.
Vad ska jag säga? Jag spenderade mina korta timmar med att, på väldigt många sätt, försöka att trötta ut mig själv för att hinna somna innan det var dags att kliva upp och åka hem igen. Jag ska tillbaka en längre gång.
En ny grej jag har börjat med är att tacka bestämt nej till utgångar, (undantag i söndags om någon skulle påpeka något) men annars överraskande många för att jag inte ska bli stressad. När man som jag har för sig att man inte får missa en sekund av något som händer någon annanstans när man faktiskt kan vara där är det ganska skönt att istället ligga och käka kyckligwraps och lyssna på svenska radioteater hemma hos Anna Sjöberg och sedan ta en medium-haul promenad hem eller att helt enkelt läsa någon i min lilla hög av nya böcker.
Inatt när jag kom hem från libanon kände jag att det var den bästa flighten på länge. Ändå gjorde jag knappt något rätt, kände mig allt utom duktig och tappade bort en deprortee i myllret. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Fantiserar om framtiden.
Kanske.
Jag är trött och grinig och min nästa flight är till Stockholm, det är storm ute, alla sover så jag har ingen att utforska med. Funderar på att beställa upp mat på rummet, dra för gardinerna och slå på tv:n. Eller ja, det är kanske inte storm men det blåser.
Så jag sov. Vaknade, ringde Amy (kristen tjej från egypten), inget svar. Kollade ut genom fönstret och kände mig alldeles matt och somnade vidare till solen försvunnit helt. Är inte säker på om hon sedan ringde mig eller om jag vaknade och ringde henne igen men tio minuter senare träffades vi i lobbyn, beväpnade med paraply & karta.
Vi hoppade in i en tuk-tuk direction Kyrkan. Den fantastiska kyrkan hon hade hört så mycket om. I vilket fall visste ingen vad en "c-h-u-u-u-r-r-c-c-h?" var så vi hamnade bredvid världens fulaste blåa lilla torns-byggnad, gick och kollade, kom ut besviket och gick på marknad. Helt vanlig marknad. Regn, galen trafik , för många dofter, lukter och stank. Vi ville se tempel, jag menar, vi är ju lost in translation I INDIEN och borde få se ett tempel. "Noo tempel maam, no tempel, no tempel"
Whatever, vi vallfärdade tillbaka till hotellet, dök genom regnet ner i poolen, simmade till bastun och blev slöare än slöast. Tillät varandra återigen att gå och lägga oss.
Indien, bah,
Skönt med hotell iallafall. Ska upp sju imorgon, har tagit mitt nya rutin-bad, packat väskan och beställt roomservice. Älskar maten, älskar inte landet. Det är som att någon har tagit alla sina kritor och färglagt Indien men lämnat allt framme för att bli så dammigt som möjligt. Grönt men inte fräscht, fint men så himla smutsigt. Något.
Spännande ändå att för första gången äta min favvis-mat när den kommer "hemifrån". Eller ja, det blir spännande att läsa i eat, pray, love om hon lyckas framställa landet fantastiskt på något sätt.
Klockan passerade nyss tolv. Sitter i min shuffle . Bekvämt oavslappnat om man nu hade kunnat säga så. Jag är den enda som inte är från asien eller är under en och sextiofem.
Enriqo Iglesias spelas non-stop på radion när vi svänger in på C-ring-road i Doha & för ett dygn sedan upplevde jag ett ny-gammalt ögonblick . Tomas, mange & Elin. Gamla skämt och gamla minnen i ett helt nytt ljus. Stockholm. Vad jag saknar, eller vad jag gillar och inte gillar att sakna klarnar mer och mer för varje minut och destination. Dom här gångerna är dom enda gångerna jag känner mig obesvärad att sitta och skriva med öppen bok.
Berätta om Sri Lanka? Jag vill det, jag är här, jag vill åka hit & vad ska jag säga?
Jag var trött, bussen var stor och jag lade mig ner över fyra säten och försökte slumra in med de mest perfekta omständigheterna utanför. Spöregn, mörker och vind.
Fungerade dock inte så jag satte mig upp och kikade ut i slummen som vi alltid åker igenom, eller snarare förbi. Hemlösa människor som sover ute i blötan, folk med osannolika mängder saker på huvudet & omkringspringande lösa hundar och katter . Folk som försöker hinna någonstans innan staden hinner vakna. Colombo. Åkte förbi "The Golden Towers" som hade en fin skylt, såg lite förfallet ut, ett trasigt staket och sist men inte minst, en hund som sket på infarten. Jag skrattade åt den klockrena bilden så att hela bussen vaknade men ingen förstod det roliga. Oroliga.
Såklart stannade vi inte innan vi var i säkerhet i den alltid inbillade fasaden av hotell-kvarter. Så att människor kan åka till sådana trasiga ställen i världen som det egentligen är men ändå tycka att åh-vad-hotellet-hade-en-trevlig-frukost-buffé-och-sjysst-pool-eller-hur?
Och det var det. Och badsalt tillbadkaret i mitt rum.
Cinnamon Hotel i Colombia får fem av fem stjärnor.
Vad ska jag säga? Jag spenderade mina korta timmar med att, på väldigt många sätt, försöka att trötta ut mig själv för att hinna somna innan det var dags att kliva upp och åka hem igen. Jag ska tillbaka en längre gång.
En ny grej jag har börjat med är att tacka bestämt nej till utgångar, (undantag i söndags om någon skulle påpeka något) men annars överraskande många för att jag inte ska bli stressad. När man som jag har för sig att man inte får missa en sekund av något som händer någon annanstans när man faktiskt kan vara där är det ganska skönt att istället ligga och käka kyckligwraps och lyssna på svenska radioteater hemma hos Anna Sjöberg och sedan ta en medium-haul promenad hem eller att helt enkelt läsa någon i min lilla hög av nya böcker.
Inatt när jag kom hem från libanon kände jag att det var den bästa flighten på länge. Ändå gjorde jag knappt något rätt, kände mig allt utom duktig och tappade bort en deprortee i myllret. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Fantiserar om framtiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)