So,
klockan var fortfarande morgon & jag hade precis landat på flera olika sätt efter en nattlig damaskus-flight när älskade Mattias ringer och säger till mig att slänga på mig lite kläder, och att jag får sova mer senare. Done.
Struken skjorta och knä-lång kjol á la school girl & en halvtimme senare är jag, Mattias, Nohad & Martin påväg till Cultural Village för en dos ja precis, kultur. Äntligen.
Lite foto-utställning, kollosseum i nybyggt skede, pepp inför filmfestival & en god, egyptisk falafel till lunch. Verkligen trevligt och verkligen varmt för att vara snart november ändå.
Så ringer Natasha från ett kalas och känner att hon behöver "lite svenskhet i situationen" så jag och Mattias åker till undsättning. Halvkul kalas och halvkul att sitta med skavsår & svettig promenadskjorta bland överföfriskade och helt okända människor så vi hamnade vidare mot hamnen, i en liten båt mot en större båt och, väldigt lägligt, en soft båt-fest.
Fyra timmar av dykande, dansande, jet-skiande och en massa tok, (båtbyte under förvirrade former & lite assistans från kustbevakningen) åkte vi hem för en update rörande diverse outfits. Frisyr och en halv minuts fokuserat sminkande för att lura mig själv att jag inte varit vaken i över 24-timmar sedan insmygning på ny, för mig alltså, klubb. Fortsatt yreri, orytmiskt dansande och glatt skålande ända tills vi allihopa blev askungen igen och jag sov några timmar (äntligen igen) hos Natasha och vaknade för trött, lite för sent, och insåg att jag måste skaffa ett sjysstare täcke om jag någonsin ska sova lika bra hemma.
Vi tog oss upp iallafall, handlade en påse chips och vatten och möttes upp igen med Nohad, Mattias & Antony för att spendera en heldag i öknen. På vägen dit såg jag min andra döda människa sedan jag kom ner hit. Bakom en bil som körts av vägen och demolerats. Peppen inför sand-dyns-off-road-körningen deppades ner liiite. (Den första kroppen jag såg f.ö var i Nepal för snart två månader sedan och låg i kö inför kremering) En annan pepp var att vår guide var sammanbitet tyst hela tiden och inte ens svarade på vaken tilltal eller frågor utan verkade vara på jävligt dåligt humör. Anyhow, med den jobbiga bilolyckan i åtanke kom vi fram till våra dyner, hoppade och flög runt i sanden hela vägen till Saudi-gränsen. Vi klappade kameler, simmade i solnedgången och åt hummus i arabiska tält.
På vägen hem när den glada guiden droppat alla utom mig frågade han (för han kunde prata tydligen);
-"What do you like the most here in Doha"
Det var den svåraste frågan jag någonsin fått och jag har fortfarande inte kommit på något svar men om man försöker och om man letar så kan man ha kul här också, för man har så kul som man gör sig och så är det nog överallt.
Annars är dom enda nyheterna att rostering har tagit bort min moskva så alla senaste veckornas dagdrömmar om piroger & pälsmössor försöker jag att sudda bort och tänka positivt att jag kanske får den en annan gång även fast jag vet att Nohad har varit här i över fyra år utan att ha fått den alls. Fortfarande inga nyheter från Hanna så jag har ingen koll på hur förlossningen gått eller om den ens har ägt rum men det känner jag på mig att den har. Mattias kommer att vara i Stockholm på min födelsedag, första advent, men inte jag. Livet är bra orättvist ibland men jag får säkert en fantastisk indisk turnaround eller något annat magnifikt i present men det vet jag imorgon.
Thats all folks
bilder på den fina kamelen kommer senare
puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar