nästan en vecka

Jag är i någon kant av Calcutta i landet som alla tycker så himla mycket om. Jag älskar maten, verkligen, jag blir inte less och människorna är i regel aldrig otrevliga. MEN SOM DET LUKTAR. Allt & alla och ute och inne. Och nej, jag kan inte säga att det är så otroligt unikt.
Kanske.

Jag är trött och grinig och min nästa flight är till Stockholm, det är storm ute, alla sover så jag har ingen att utforska med. Funderar på att beställa upp mat på rummet, dra för gardinerna och slå på tv:n. Eller ja, det är kanske inte storm men det blåser.

Så jag sov. Vaknade, ringde Amy (kristen tjej från egypten), inget svar. Kollade ut genom fönstret och kände mig alldeles matt och somnade vidare till solen försvunnit helt. Är inte säker på om hon sedan ringde mig eller om jag vaknade och ringde henne igen men tio minuter senare träffades vi i lobbyn, beväpnade med paraply & karta.
Vi hoppade in i en tuk-tuk direction Kyrkan. Den fantastiska kyrkan hon hade hört så mycket om. I vilket fall visste ingen vad en "c-h-u-u-u-r-r-c-c-h?" var så vi hamnade bredvid världens fulaste blåa lilla torns-byggnad, gick och kollade, kom ut besviket och gick på marknad. Helt vanlig marknad. Regn, galen trafik , för många dofter, lukter och stank. Vi ville se tempel, jag menar, vi är ju lost in translation I INDIEN och borde få se ett tempel. "Noo tempel maam, no tempel, no tempel"

Whatever, vi vallfärdade tillbaka till hotellet, dök genom regnet ner i poolen, simmade till bastun och blev slöare än slöast. Tillät varandra återigen att gå och lägga oss.
Indien, bah,

Skönt med hotell iallafall. Ska upp sju imorgon, har tagit mitt nya rutin-bad, packat väskan och beställt roomservice. Älskar maten, älskar inte landet. Det är som att någon har tagit alla sina kritor och färglagt Indien men lämnat allt framme för att bli så dammigt som möjligt. Grönt men inte fräscht, fint men så himla smutsigt. Något.
Spännande ändå att för första gången äta min favvis-mat när den kommer "hemifrån". Eller ja, det blir spännande att läsa i eat, pray, love om hon lyckas framställa landet fantastiskt på något sätt.

Klockan passerade nyss tolv. Sitter i min shuffle . Bekvämt oavslappnat om man nu hade kunnat säga så. Jag är den enda som inte är från asien eller är under en och sextiofem.
Enriqo Iglesias spelas non-stop på radion när vi svänger in på C-ring-road i Doha & för ett dygn sedan upplevde jag ett ny-gammalt ögonblick . Tomas, mange & Elin. Gamla skämt och gamla minnen i ett helt nytt ljus. Stockholm. Vad jag saknar, eller vad jag gillar och inte gillar att sakna klarnar mer och mer för varje minut och destination. Dom här gångerna är dom enda gångerna jag känner mig obesvärad att sitta och skriva med öppen bok.


Berätta om Sri Lanka? Jag vill det, jag är här, jag vill åka hit & vad ska jag säga?
Jag var trött, bussen var stor och jag lade mig ner över fyra säten och försökte slumra in med de mest perfekta omständigheterna utanför. Spöregn, mörker och vind.
Fungerade dock inte så jag satte mig upp och kikade ut i slummen som vi alltid åker igenom, eller snarare förbi. Hemlösa människor som sover ute i blötan, folk med osannolika mängder saker på huvudet & omkringspringande lösa hundar och katter . Folk som försöker hinna någonstans innan staden hinner vakna. Colombo. Åkte förbi "The Golden Towers" som hade en fin skylt, såg lite förfallet ut, ett trasigt staket och sist men inte minst, en hund som sket på infarten. Jag skrattade åt den klockrena bilden så att hela bussen vaknade men ingen förstod det roliga. Oroliga.

Såklart stannade vi inte innan vi var i säkerhet i den alltid inbillade fasaden av hotell-kvarter. Så att människor kan åka till sådana trasiga ställen i världen som det egentligen är men ändå tycka att åh-vad-hotellet-hade-en-trevlig-frukost-buffé-och-sjysst-pool-eller-hur?
Och det var det. Och badsalt tillbadkaret i mitt rum.
Cinnamon Hotel i Colombia får fem av fem stjärnor.
Vad ska jag säga? Jag spenderade mina korta timmar med att, på väldigt många sätt, försöka att trötta ut mig själv för att hinna somna innan det var dags att kliva upp och åka hem igen. Jag ska tillbaka en längre gång.

En ny grej jag har börjat med är att tacka bestämt nej till utgångar, (undantag i söndags om någon skulle påpeka något) men annars överraskande många för att jag inte ska bli stressad. När man som jag har för sig att man inte får missa en sekund av något som händer någon annanstans när man faktiskt kan vara där är det ganska skönt att istället ligga och käka kyckligwraps och lyssna på svenska radioteater hemma hos Anna Sjöberg och sedan ta en medium-haul promenad hem eller att helt enkelt läsa någon i min lilla hög av nya böcker.

Inatt när jag kom hem från libanon kände jag att det var den bästa flighten på länge. Ändå gjorde jag knappt något rätt, kände mig allt utom duktig och tappade bort en deprortee i myllret. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Fantiserar om framtiden.