Jag älskar hur det pirrar till i magen varje gång planet börjar dyka, även om det är tredje gången på en dag. Jag älskar när jag råkar hamna på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag älskar att oavsett hur långt nere jag är och hur länge det känns som att jag har varit där så krävs det bara att jag lyckas se ur en ny vinkel och så är jag plötsligt på topp igen, och hur det känns som att jag alltid kommer vara det.
Jag har precis avnjutit ett och ett halvt dygn i Tehran med fantastiskt sällskap och underbart väder. Jag njuter av att bara vara glad och kan inte få nog.
Gick ut och åt med Bella i torsdagskväll. Italienaren på La Cigale och en flaska vitt. Blev sedan upplockad av min nya vän från oz som skjutsade mig och Natsha till flygplatsen. Vips hade vi boardat och satt på planet bound to Iran.
Landade i gryningen och led av sömnbrist båda två men var så exalterade man kan bli och högg tag i en taxi med sjalarna virade runt huvudet. Jag slumrade till, till och från men vi tog oss hem till Tashas farbror plus familjs lägenhet på fjärde våningen innan vi packade om väskorna och styrde bilen mot bergen. Tog nog en lur i framsätet där också men väcktes ur min slummer vid foten av Tochal, den del av Alborz-bergen vi hamnat vid.
Helt fascinerad av utsikten och den friska fina luften så vände jag mig om och möttes av vårt sällskap. Inte bara Farzad och Alex som jag hade räknat med utan också min italienska kompis Tiziano, som jag har flugit med några gånger och som jag alltid springer på på helt oväntade ställen. Det här var nog mest random hitills.
Vi testade skidor och pjäxor, bytte sjalarna mot vintermössor och började med stavar i händerna att traska mot bergen. Kände mig lite förvirrad då det inte fanns skymten av någon snö och den förvirringen ökade ungefär i takt med att avståndet till biljettluckan minskade. Jag såg fina berg vart jag än kollade men inte ens en snöfläck i toppen.
Misströsta inte, mina vänner, det var ju inte toppen jag såg. Lin-banan tog oss fyrtiofem minuter och fyra kilometer upp till himla finaste fjäll. Långt under oss tog sig hurtiga månniskor sig upp till fots och hade picknick vid träd och bäckar. Långa breda backar när vi äntligen var framme, trevliga skojfriska människor och skuggorna av molnen som bara var några tiotals meter över oss turades om med solen att flyta över snön. Vackert så himla vackert.
Första åket gick lite halv-proffsigt och inte så snabbt. Jag vågade knappt svänga för jag hade helt tappat tekniken. Hittade den dock efter tio minuter och sen for vi upp och ner ändå tills backen stängde. Hur kunde jag någonsin sluta att åka slalom? Det är ju kanske det bästa jag vet!
Sent på eftermiddagen, på hemvägen, åkte vi igenom ett område som jag tror heter Darake. Gatustånd i alla gathörn med torkade frukter och bär, godsaker, resturanger och människor överallt. Om jag inte varit helt utmattad skulle jag gärna stannat där och strosat tills dagen efter. Nästa gång. Darband som jag ville åka till får också sparas till nästa resa. Snart, hoppas jag.
Det fick bli en påse take-away med gröna, omogna mandlar och super-sura bär som man skulle spotta ut kärnorna från.
Iran är annorlunda. Man kan inte ta ut pengar i bankomaterna med internationella bankomatkort. Inte heller finns det en enda McDonalds, Starbucks, pringles-chips eller andra mainstream-kedje-produkter. Bara kopior med samma layout och snarlika namn. Natasha förklarde att det beror på den inte speciellt tighta realtionen Iran har till USA och vice versa.
Vi åkte förbi ett känt fängelse också. Evin. Där hamnar politiska fångar för tortyr. Hamnar man där kommer man nog inte ut igen. Fick jag lära mig.
Nima, min skidkompis för dagen förklarade tidigare, när vi dinglade med pjäxorna i liften, då jag inte kunde sluta att tjata om hur fint det var överallt, att Iran är fantastiskt. Att precis som jag märkt är människorna underbara och vackra, landskapet är drömlikt men living is hard. Iran har väl förstås alltid varit i minst en slags konflikt typ, ja, alltid?
Iranierna, persierna, är också annorlunda. För att vara ett land i mellanöstern, mitt i arab-smeten, så är det otroligt vilken skilland det är på folk och folk. När arabiskan är så hård och samhällena är så liksom, artificiella och rent av överdrivna och folket, överlag, är så uppfyllda av sig själva (enligt mig alltså och utan mina egna erfarenheter hitills) så är persierna så mjuka med sin farsi. Så omtänksamma och leénde. Intressanta.
Jag skulle inte vilja bo i Iran, bestämde jag mig för som jag alltid värderar alla ställen jag är på, men jag kan knappt vänta innan jag får åka dit igen.
Imorse lämnade jag och Tiziano gänget kvar på trottoaren, hoppade in i en taxi och skålade oss tillbaka till Doha på lilla airbusen. Åkte hem till honom och det blev matfest med lilla världen av cabincrew tillagat av hans flatmate Carlos tills jag var helt förbi av sömnlöshet.
Skulle byta om och åka med Jessica & Jamal till en modevisning på Pearl Island med tillhörande mat & fest men jag kände att fan. Jag pallar inte. Kanske är dags att sova en hel natt?
Först McDonalds homedelivery. Standby imorgon.
puss
p.s Bilder finns och kommer senare
d.s
lördag 23 april 2011
torsdag 21 april 2011
spring-trip
Sen senast har jag
varit i Berlin och hittat en bit berlinmur (blev ingen kina),
softat i maldiverna ett dygn till,
sagt adjö till företagets andra Sjöberg som har sagt upp sig och åkt hem, (nu är det bara jag),
återvänt till ännu en stressad stockholm, som var mitt första bidd i år som gått igenom samt
blivit myggbiten i bangladesh där jag handlade en påse dvdfilmer som knappt kommit ut på bio i sverige.
P.s Hade Björn Borg som passagerare på min flight från Stockholm och på mitt hotell var Dalai Lama på besök. d.s
Annars har det inte hänt så mycket. Sommaren har kommit till Doha och det börjar redan bli äckligt varmt och det värsta är att vi ska upp tjugo grader till. Mina smaklökar har ballat ur också. Allt jag vill äta är ananas och allt jag vill dricka är tomatjuice. Spännande liv.
Jag är glad. Bella har hittat en liten indisk kille som glatt städar vår lägenhet för en femtiolapp åt gången så det finns inget annat att bråka om hemma egentligen. Jobbet går bra, har fått ett till uppskattningsbrev och så ringde dom och väckte mig häromdan och sa bra jobbat till & från islamabad i mars. Kommer inte ens ihåg att jag var dit. Blev också tagen åt sidan efter Dhaka-flighten av min cs som sa att hon var så glad att jag varit i hennes crew, hoppas att vi flyger igen och att övriga crew lärt sig något av mig samt att hon ska skriva ett personligt vr om mig. Fick tacka och bocka sen fick jag säga att det räckte med fina ord för jag började rodna. Jag kan ju inte vara helt värdelös alltså.
Försov mig nästan till min Alexandria-turnaaround imorse efter en natt av mardrömmar. Nu är jag hemma och ska försöka sova en halvtimme. Har två dagar off och är ganska sugen på att ligga hemma och softa utan planer men sprang till staff-travel igår och handlade tur & retur biljetter till Iran. Ska med Natasha och åka skidor i bergen utanför Tehran. Hej och hå.
Högst på min önskelista just nu står fyra dagar ledigt över midsommar så att jag kan åka till stöde och fira med Oliver och hans familj. Har köpt en fantastisk Karen Millen klänning (när jag egentligen skulle handla en slöja inför Iran och nya spring-skor..nästa lön..) och känner att det borde ju gå att lösa på något sätt.
Har inte just någon längtan att flytta hem längre, den försvann plötsligt, men jag idag när en liten passagerartjej kom och bad om hjälp att sätta upp håret i en tofs kände jag en uppslukande längtan att vara storasyster.
Vi får se. Vart man hamnar. Och när.
Jag hoppas att ni njuter av våren där hemma. Den är fantastisk.
pussar
varit i Berlin och hittat en bit berlinmur (blev ingen kina),
softat i maldiverna ett dygn till,
sagt adjö till företagets andra Sjöberg som har sagt upp sig och åkt hem, (nu är det bara jag),
återvänt till ännu en stressad stockholm, som var mitt första bidd i år som gått igenom samt
blivit myggbiten i bangladesh där jag handlade en påse dvdfilmer som knappt kommit ut på bio i sverige.
P.s Hade Björn Borg som passagerare på min flight från Stockholm och på mitt hotell var Dalai Lama på besök. d.s
Annars har det inte hänt så mycket. Sommaren har kommit till Doha och det börjar redan bli äckligt varmt och det värsta är att vi ska upp tjugo grader till. Mina smaklökar har ballat ur också. Allt jag vill äta är ananas och allt jag vill dricka är tomatjuice. Spännande liv.
Jag är glad. Bella har hittat en liten indisk kille som glatt städar vår lägenhet för en femtiolapp åt gången så det finns inget annat att bråka om hemma egentligen. Jobbet går bra, har fått ett till uppskattningsbrev och så ringde dom och väckte mig häromdan och sa bra jobbat till & från islamabad i mars. Kommer inte ens ihåg att jag var dit. Blev också tagen åt sidan efter Dhaka-flighten av min cs som sa att hon var så glad att jag varit i hennes crew, hoppas att vi flyger igen och att övriga crew lärt sig något av mig samt att hon ska skriva ett personligt vr om mig. Fick tacka och bocka sen fick jag säga att det räckte med fina ord för jag började rodna. Jag kan ju inte vara helt värdelös alltså.
Försov mig nästan till min Alexandria-turnaaround imorse efter en natt av mardrömmar. Nu är jag hemma och ska försöka sova en halvtimme. Har två dagar off och är ganska sugen på att ligga hemma och softa utan planer men sprang till staff-travel igår och handlade tur & retur biljetter till Iran. Ska med Natasha och åka skidor i bergen utanför Tehran. Hej och hå.
Högst på min önskelista just nu står fyra dagar ledigt över midsommar så att jag kan åka till stöde och fira med Oliver och hans familj. Har köpt en fantastisk Karen Millen klänning (när jag egentligen skulle handla en slöja inför Iran och nya spring-skor..nästa lön..) och känner att det borde ju gå att lösa på något sätt.
Har inte just någon längtan att flytta hem längre, den försvann plötsligt, men jag idag när en liten passagerartjej kom och bad om hjälp att sätta upp håret i en tofs kände jag en uppslukande längtan att vara storasyster.
Vi får se. Vart man hamnar. Och när.
Jag hoppas att ni njuter av våren där hemma. Den är fantastisk.
pussar
söndag 3 april 2011
Jag ligger och lapar i mig sydafrikas april-sol. Aldrig forut har jag hittat en vinkel direkt solljus som jag kan somna i och njuta av utan att vakna i panik-brand rod-ton aven om jag badat i solfaktor 55 innan.
Laser "Jag ar inte rabiat. Jag ater pizza" om sverigedemokraterna och funderar lika objektivt som forfattaren Niklas Orrenius over min jobb\utbildning\boende-situation i livet for tillfallet. Gor mentala mindmaps och pros & cons-listor. Sprang lugnt och sansat till hissen mot mitt rum for att hamta papper och penna nar en bedrovlig tvabarnsmamma, hennes son & dotter kliver in i hissen med mig.
Dottern kommer forst, ar runt fjorton och kollar snabbt och skamset pa mig samtidigit som hennes mamma utanfor hissen vralar och skaller pa sin hund i korridoren utanfor. Jag hinner precis tanka "Jaha, far man ha med sina husdjur pa dethar hotellet" innan jag inser att hennes olydiga hund som maste ha pissat ner varenda matta pa vaningen samt bitit av nagons ora for att fortjana detta forjavla , fornedrande, PINSAMMA skrikande (pa argt afrikaans elller kanske hollandska) i sjalva verket ar hennes kanske 8-ariga son. Han sag ut att vara sa nertryckt i sina sma skor att jag tappade andan. Med tappad haka dessutom sag jag forst honom i ogonen sedan henne innan hon smallde till honom fasligt hart over armen innan hon fortsatte att gorma.
JAG PALLAR INTE NAR FOLK SKRIKER PA SINA BARN.
Jag vet att det ofta tar pa bade nerverna och talamodet, ja, varenda uns av en sjalv att vara mamma men att skrika sa nervarderanda pa sina barn ar sa himla vidrigt. Speicellt nar skitungarna inte ens har narmat sig sina drygast tonars-ar. Spara pa krutet liksom. Om du ar lite snallare mot din lilla unge kanske din lilla unge ar lite snallare mot dig ocksa. Denhar grabben i synnerhet sag dessutom ut som den lilla blyga grabben pa dagis som kanske leker lite forsiktigt med dockor.
Min mamma skulle aldrig nagonsin i livet fa for sig att lagga en hand pa vare sig mig elller mina syskon men jag vet sjalv hur vardelost det ar nar bara hon tappar talamodet och hojer rosten snappet mer an vad hon marker sjalv.
Nagon enstaka gang kanske det fungerar och att man som barn da kanner att man ska skarpa sig och gora som den plotsligt arga mamman sager . Men efter ett tag, nar man vant sig vid skrikandet blir man liksom immun och det enda som blir kvar ar ett trakigt och stort minus i bade kommunikationen och realtionen.
Man blir liksom dov & bedovad.
Nej. Snacka om att fa dagen forstodrd. Jag vill aldrig skrika pa mina framtida barn.
Jag som hade goda nyheter!
Forst och framst var det inte sa farligt att vara tillbaka pa jobbet. Att fa slita i mina interna uttryck och att inte ha for mycket tid over att fundera sa fasligt. Kande att atervanda-hem-paniken lade sig pa ett chill-mode. Skont. Hade fatt hela min pigeonhole (mitt arbetsplats-institut for brevlada) fylld med inte bara jobb och forsakringsbolagspapper utan aven ett nummer av Vagabond fran Martin som jag inte har (tack) och, hor & hapna, ett 'Letter of Appreciation' fran foretaget dar jag far lasa ett tack. Ett tack for visad eathusiasm i jobbet, bra medarbetande och att jag ar ett 'perfekt exempel av en femstjarnig kabinpersonal' (i fet text). Vidare hade jag ett normalt crew, underbar destination samt lattsamma passagerare.
Bland dessa passagerare var det en gammal man fran sri lanka\sydafrika som laste i min handflata. Han sa att jag kommer att bli valdigt rik om jag forsoker, att jag kommer att gifta mig sent om jag gor det och att jag inte kommer att bli sa valdigt gammal. Det blir till att leva gott pa min framtida formogenhet da. Jag gnallde lite sedan iochforsig angaende alderdomen jag kommer missa lite av till mina kollegor och sa att "vadfan, min gammelmormor blev ju over nitto" och dom svarade "But honey, you are flying."
Klockan ar halv tre, det borjade precis att aska utanfor och jag ska lagga mig pa mitt rum och lasa vidare i mina nya bocker och forsoka sova en stund. Vid 6 tiden ska jag mota mitt crew for efterlangtade ribs pa nelson mandela square sen ska jag sova valdigt lange innan jag ska handla lite smatt och gott sedan aka tillbaka till Doha en snabbis innan Kina.
Tror att jag ska fynda alla arets framtida fodelsedagspresenter dar eftersom jag, efter att ha kopt bade ny dator och ny harddisk, har massa av nyaste lonen kvar pa mitt lilla doha-konto. Skont att jag fick loneforhojning forra manaden. Walla, the palm-reader vet vad han laser om :p
p.s
Den arabisk talande crewn idag hette Jafar. jag blev alldeles lycklig.
d.s
Pussar och kramar fran johannesburg
Laser "Jag ar inte rabiat. Jag ater pizza" om sverigedemokraterna och funderar lika objektivt som forfattaren Niklas Orrenius over min jobb\utbildning\boende-situation i livet for tillfallet. Gor mentala mindmaps och pros & cons-listor. Sprang lugnt och sansat till hissen mot mitt rum for att hamta papper och penna nar en bedrovlig tvabarnsmamma, hennes son & dotter kliver in i hissen med mig.
Dottern kommer forst, ar runt fjorton och kollar snabbt och skamset pa mig samtidigit som hennes mamma utanfor hissen vralar och skaller pa sin hund i korridoren utanfor. Jag hinner precis tanka "Jaha, far man ha med sina husdjur pa dethar hotellet" innan jag inser att hennes olydiga hund som maste ha pissat ner varenda matta pa vaningen samt bitit av nagons ora for att fortjana detta forjavla , fornedrande, PINSAMMA skrikande (pa argt afrikaans elller kanske hollandska) i sjalva verket ar hennes kanske 8-ariga son. Han sag ut att vara sa nertryckt i sina sma skor att jag tappade andan. Med tappad haka dessutom sag jag forst honom i ogonen sedan henne innan hon smallde till honom fasligt hart over armen innan hon fortsatte att gorma.
JAG PALLAR INTE NAR FOLK SKRIKER PA SINA BARN.
Jag vet att det ofta tar pa bade nerverna och talamodet, ja, varenda uns av en sjalv att vara mamma men att skrika sa nervarderanda pa sina barn ar sa himla vidrigt. Speicellt nar skitungarna inte ens har narmat sig sina drygast tonars-ar. Spara pa krutet liksom. Om du ar lite snallare mot din lilla unge kanske din lilla unge ar lite snallare mot dig ocksa. Denhar grabben i synnerhet sag dessutom ut som den lilla blyga grabben pa dagis som kanske leker lite forsiktigt med dockor.
Min mamma skulle aldrig nagonsin i livet fa for sig att lagga en hand pa vare sig mig elller mina syskon men jag vet sjalv hur vardelost det ar nar bara hon tappar talamodet och hojer rosten snappet mer an vad hon marker sjalv.
Nagon enstaka gang kanske det fungerar och att man som barn da kanner att man ska skarpa sig och gora som den plotsligt arga mamman sager . Men efter ett tag, nar man vant sig vid skrikandet blir man liksom immun och det enda som blir kvar ar ett trakigt och stort minus i bade kommunikationen och realtionen.
Man blir liksom dov & bedovad.
Nej. Snacka om att fa dagen forstodrd. Jag vill aldrig skrika pa mina framtida barn.
Jag som hade goda nyheter!
Forst och framst var det inte sa farligt att vara tillbaka pa jobbet. Att fa slita i mina interna uttryck och att inte ha for mycket tid over att fundera sa fasligt. Kande att atervanda-hem-paniken lade sig pa ett chill-mode. Skont. Hade fatt hela min pigeonhole (mitt arbetsplats-institut for brevlada) fylld med inte bara jobb och forsakringsbolagspapper utan aven ett nummer av Vagabond fran Martin som jag inte har (tack) och, hor & hapna, ett 'Letter of Appreciation' fran foretaget dar jag far lasa ett tack. Ett tack for visad eathusiasm i jobbet, bra medarbetande och att jag ar ett 'perfekt exempel av en femstjarnig kabinpersonal' (i fet text). Vidare hade jag ett normalt crew, underbar destination samt lattsamma passagerare.
Bland dessa passagerare var det en gammal man fran sri lanka\sydafrika som laste i min handflata. Han sa att jag kommer att bli valdigt rik om jag forsoker, att jag kommer att gifta mig sent om jag gor det och att jag inte kommer att bli sa valdigt gammal. Det blir till att leva gott pa min framtida formogenhet da. Jag gnallde lite sedan iochforsig angaende alderdomen jag kommer missa lite av till mina kollegor och sa att "vadfan, min gammelmormor blev ju over nitto" och dom svarade "But honey, you are flying."
Klockan ar halv tre, det borjade precis att aska utanfor och jag ska lagga mig pa mitt rum och lasa vidare i mina nya bocker och forsoka sova en stund. Vid 6 tiden ska jag mota mitt crew for efterlangtade ribs pa nelson mandela square sen ska jag sova valdigt lange innan jag ska handla lite smatt och gott sedan aka tillbaka till Doha en snabbis innan Kina.
Tror att jag ska fynda alla arets framtida fodelsedagspresenter dar eftersom jag, efter att ha kopt bade ny dator och ny harddisk, har massa av nyaste lonen kvar pa mitt lilla doha-konto. Skont att jag fick loneforhojning forra manaden. Walla, the palm-reader vet vad han laser om :p
p.s
Den arabisk talande crewn idag hette Jafar. jag blev alldeles lycklig.
d.s
Pussar och kramar fran johannesburg
lördag 2 april 2011
Har lite ny energi idag och försöker peppa inför Johannesburg. Imorgon vid denhär tiden kommer jag att vara mätt & belåten på världens godaste, enligt mig, ribs. Kanske har jag druckit ett glas gott, billigt, lokalt, rött vin & så har jag nog legat vid poolen hela dagen och läst mina nya böcker. Sovmorgon blir det nog också.
Solong.
Solong.
fredag 1 april 2011
Sverigesjuk
Location; tillbaka i soffan, Bin Mahmoud 8.
Jag höll tillbaka seperations-ångest-tårarna hela vägen förbi passkontrollen på arlanda. Precis innan jag släppte lös dom blev jag fångad av promoters för sas medlems-klubb och jag kände att ja,
jag kanske vill vara medlem i sas,
jag kanske vill jobba på sas till och med,
jag kanske vill bo sverige där luften är frisk även om den blåser mig kallt i ansiktet,
där kranvattnet är så rent, gott & gratis,
Där människorna är dryga & sarkastiska och inga killar skulle hålla upp dörren för mig eller låta mig gå före bara för att jag är tjej.
Jag kanske inte har något emot att betala skatt och att ha en fackförening till hands.
Jag kanske är trött på att vara ensam så ofrivilligt mycket.
Jag köpte lite svenska pocketböcker till mig själv som tröst och nu känner jag bara för att ligga hemma och läsa dom, gå till jobbet, spara ihop mina pengar och dra the hell out of here.
När vi landade i Doha kände jag verkligen bara för att dra ner min window-shade. "Welcome back" så hon när jag klev ut ur planet, jag är tacksam att hon inte sa "Home". Jag ville inte se alla fula Al Emadi-neon-skyltar, alla dammiga gator och alla vita Landrovers med lokal-invånare bakom ratten som tycker sig stå över trafikreglerna & vad som helst annat. När alla andra svenskar klev av på transit ville jag inte sitta kvar och vänta på att få kliva av på arrival-hallen. Jag ville vända på bussen, gå tillbaka till mitt säte och vända tillbaka planet till Stockholm.
Jag ville inte ens vara påväg till ett nytt spännande land eller på semesterresa.
Jag är sverigesjuk. Jag vill promenera på mina fina gator och inte vara mer än en sj-resa ifrån min familj. Jag vill jobba med människor som inte är ute efter att sätta dit varandra och jag vill tycka om att helgen närmar sig, sätta mig med en påse chips i en soffa en fredagkväll med någon utan att känna mig stressad & orolig när klockan passerar nio. Ibland vill jag att det ska regna. Om det är varmt vill jag ha på mig ett linne och så vill jag kunna gå på gatan utan att en enda bil stannar och tutar, kör sakta bredvid mig & ropar på mig. Jag vill att ett nej tack ska uppfattas som ett nej.
Jag skulle sakna några väldigt speciella människor här nere om jag åkte. Människor som jag nog aldrig skulle ha träffat om jag inte hade varit här. Jag ångrar inte något hitills men jag undrar om jag inte börjar bli klar nu. Jag har testat, jag har lyckats och jag gillar yrket. Då vet jag det. Räcker det kanske så. Just nu, just här?
Har precis tagit en midnatts-glass-fika med Mattias, tack och lov att han fortfarande är här med mig.
Jag höll tillbaka seperations-ångest-tårarna hela vägen förbi passkontrollen på arlanda. Precis innan jag släppte lös dom blev jag fångad av promoters för sas medlems-klubb och jag kände att ja,
jag kanske vill vara medlem i sas,
jag kanske vill jobba på sas till och med,
jag kanske vill bo sverige där luften är frisk även om den blåser mig kallt i ansiktet,
där kranvattnet är så rent, gott & gratis,
Där människorna är dryga & sarkastiska och inga killar skulle hålla upp dörren för mig eller låta mig gå före bara för att jag är tjej.
Jag kanske inte har något emot att betala skatt och att ha en fackförening till hands.
Jag kanske är trött på att vara ensam så ofrivilligt mycket.
Jag köpte lite svenska pocketböcker till mig själv som tröst och nu känner jag bara för att ligga hemma och läsa dom, gå till jobbet, spara ihop mina pengar och dra the hell out of here.
När vi landade i Doha kände jag verkligen bara för att dra ner min window-shade. "Welcome back" så hon när jag klev ut ur planet, jag är tacksam att hon inte sa "Home". Jag ville inte se alla fula Al Emadi-neon-skyltar, alla dammiga gator och alla vita Landrovers med lokal-invånare bakom ratten som tycker sig stå över trafikreglerna & vad som helst annat. När alla andra svenskar klev av på transit ville jag inte sitta kvar och vänta på att få kliva av på arrival-hallen. Jag ville vända på bussen, gå tillbaka till mitt säte och vända tillbaka planet till Stockholm.
Jag ville inte ens vara påväg till ett nytt spännande land eller på semesterresa.
Jag är sverigesjuk. Jag vill promenera på mina fina gator och inte vara mer än en sj-resa ifrån min familj. Jag vill jobba med människor som inte är ute efter att sätta dit varandra och jag vill tycka om att helgen närmar sig, sätta mig med en påse chips i en soffa en fredagkväll med någon utan att känna mig stressad & orolig när klockan passerar nio. Ibland vill jag att det ska regna. Om det är varmt vill jag ha på mig ett linne och så vill jag kunna gå på gatan utan att en enda bil stannar och tutar, kör sakta bredvid mig & ropar på mig. Jag vill att ett nej tack ska uppfattas som ett nej.
Jag skulle sakna några väldigt speciella människor här nere om jag åkte. Människor som jag nog aldrig skulle ha träffat om jag inte hade varit här. Jag ångrar inte något hitills men jag undrar om jag inte börjar bli klar nu. Jag har testat, jag har lyckats och jag gillar yrket. Då vet jag det. Räcker det kanske så. Just nu, just här?
Har precis tagit en midnatts-glass-fika med Mattias, tack och lov att han fortfarande är här med mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)