Sverigesjuk

Location; tillbaka i soffan, Bin Mahmoud 8.

Jag höll tillbaka seperations-ångest-tårarna hela vägen förbi passkontrollen på arlanda. Precis innan jag släppte lös dom blev jag fångad av promoters för sas medlems-klubb och jag kände att ja,
jag kanske vill vara medlem i sas,
jag kanske vill jobba på sas till och med,
jag kanske vill bo sverige där luften är frisk även om den blåser mig kallt i ansiktet,
där kranvattnet är så rent, gott & gratis,
Där människorna är dryga & sarkastiska och inga killar skulle hålla upp dörren för mig eller låta mig gå före bara för att jag är tjej.
Jag kanske inte har något emot att betala skatt och att ha en fackförening till hands.
Jag kanske är trött på att vara ensam så ofrivilligt mycket.
Jag köpte lite svenska pocketböcker till mig själv som tröst och nu känner jag bara för att ligga hemma och läsa dom, gå till jobbet, spara ihop mina pengar och dra the hell out of here.

När vi landade i Doha kände jag verkligen bara för att dra ner min window-shade. "Welcome back" så hon när jag klev ut ur planet, jag är tacksam att hon inte sa "Home". Jag ville inte se alla fula Al Emadi-neon-skyltar, alla dammiga gator och alla vita Landrovers med lokal-invånare bakom ratten som tycker sig stå över trafikreglerna & vad som helst annat. När alla andra svenskar klev av på transit ville jag inte sitta kvar och vänta på att få kliva av på arrival-hallen. Jag ville vända på bussen, gå tillbaka till mitt säte och vända tillbaka planet till Stockholm.
Jag ville inte ens vara påväg till ett nytt spännande land eller på semesterresa.
Jag är sverigesjuk. Jag vill promenera på mina fina gator och inte vara mer än en sj-resa ifrån min familj. Jag vill jobba med människor som inte är ute efter att sätta dit varandra och jag vill tycka om att helgen närmar sig, sätta mig med en påse chips i en soffa en fredagkväll med någon utan att känna mig stressad & orolig när klockan passerar nio. Ibland vill jag att det ska regna. Om det är varmt vill jag ha på mig ett linne och så vill jag kunna gå på gatan utan att en enda bil stannar och tutar, kör sakta bredvid mig & ropar på mig. Jag vill att ett nej tack ska uppfattas som ett nej.

Jag skulle sakna några väldigt speciella människor här nere om jag åkte. Människor som jag nog aldrig skulle ha träffat om jag inte hade varit här. Jag ångrar inte något hitills men jag undrar om jag inte börjar bli klar nu. Jag har testat, jag har lyckats och jag gillar yrket. Då vet jag det. Räcker det kanske så. Just nu, just här?

Har precis tagit en midnatts-glass-fika med Mattias, tack och lov att han fortfarande är här med mig.