Mina & the 3.46 thieves

Jag älskar hur det pirrar till i magen varje gång planet börjar dyka, även om det är tredje gången på en dag. Jag älskar när jag råkar hamna på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag älskar att oavsett hur långt nere jag är och hur länge det känns som att jag har varit där så krävs det bara att jag lyckas se ur en ny vinkel och så är jag plötsligt på topp igen, och hur det känns som att jag alltid kommer vara det.

Jag har precis avnjutit ett och ett halvt dygn i Tehran med fantastiskt sällskap och underbart väder. Jag njuter av att bara vara glad och kan inte få nog.

Gick ut och åt med Bella i torsdagskväll. Italienaren på La Cigale och en flaska vitt. Blev sedan upplockad av min nya vän från oz som skjutsade mig och Natsha till flygplatsen. Vips hade vi boardat och satt på planet bound to Iran.
Landade i gryningen och led av sömnbrist båda två men var så exalterade man kan bli och högg tag i en taxi med sjalarna virade runt huvudet. Jag slumrade till, till och från men vi tog oss hem till Tashas farbror plus familjs lägenhet på fjärde våningen innan vi packade om väskorna och styrde bilen mot bergen. Tog nog en lur i framsätet där också men väcktes ur min slummer vid foten av Tochal, den del av Alborz-bergen vi hamnat vid.

Helt fascinerad av utsikten och den friska fina luften så vände jag mig om och möttes av vårt sällskap. Inte bara Farzad och Alex som jag hade räknat med utan också min italienska kompis Tiziano, som jag har flugit med några gånger och som jag alltid springer på på helt oväntade ställen. Det här var nog mest random hitills.

Vi testade skidor och pjäxor, bytte sjalarna mot vintermössor och började med stavar i händerna att traska mot bergen. Kände mig lite förvirrad då det inte fanns skymten av någon snö och den förvirringen ökade ungefär i takt med att avståndet till biljettluckan minskade. Jag såg fina berg vart jag än kollade men inte ens en snöfläck i toppen.

Misströsta inte, mina vänner, det var ju inte toppen jag såg. Lin-banan tog oss fyrtiofem minuter och fyra kilometer upp till himla finaste fjäll. Långt under oss tog sig hurtiga månniskor sig upp till fots och hade picknick vid träd och bäckar. Långa breda backar när vi äntligen var framme, trevliga skojfriska människor och skuggorna av molnen som bara var några tiotals meter över oss turades om med solen att flyta över snön. Vackert så himla vackert.
Första åket gick lite halv-proffsigt och inte så snabbt. Jag vågade knappt svänga för jag hade helt tappat tekniken. Hittade den dock efter tio minuter och sen for vi upp och ner ändå tills backen stängde. Hur kunde jag någonsin sluta att åka slalom? Det är ju kanske det bästa jag vet!

Sent på eftermiddagen, på hemvägen, åkte vi igenom ett område som jag tror heter Darake. Gatustånd i alla gathörn med torkade frukter och bär, godsaker, resturanger och människor överallt. Om jag inte varit helt utmattad skulle jag gärna stannat där och strosat tills dagen efter. Nästa gång. Darband som jag ville åka till får också sparas till nästa resa. Snart, hoppas jag.
Det fick bli en påse take-away med gröna, omogna mandlar och super-sura bär som man skulle spotta ut kärnorna från.

Iran är annorlunda. Man kan inte ta ut pengar i bankomaterna med internationella bankomatkort. Inte heller finns det en enda McDonalds, Starbucks, pringles-chips eller andra mainstream-kedje-produkter. Bara kopior med samma layout och snarlika namn. Natasha förklarde att det beror på den inte speciellt tighta realtionen Iran har till USA och vice versa.
Vi åkte förbi ett känt fängelse också. Evin. Där hamnar politiska fångar för tortyr. Hamnar man där kommer man nog inte ut igen. Fick jag lära mig.
Nima, min skidkompis för dagen förklarade tidigare, när vi dinglade med pjäxorna i liften, då jag inte kunde sluta att tjata om hur fint det var överallt, att Iran är fantastiskt. Att precis som jag märkt är människorna underbara och vackra, landskapet är drömlikt men living is hard. Iran har väl förstås alltid varit i minst en slags konflikt typ, ja, alltid?

Iranierna, persierna, är också annorlunda. För att vara ett land i mellanöstern, mitt i arab-smeten, så är det otroligt vilken skilland det är på folk och folk. När arabiskan är så hård och samhällena är så liksom, artificiella och rent av överdrivna och folket, överlag, är så uppfyllda av sig själva (enligt mig alltså och utan mina egna erfarenheter hitills) så är persierna så mjuka med sin farsi. Så omtänksamma och leénde. Intressanta.

Jag skulle inte vilja bo i Iran, bestämde jag mig för som jag alltid värderar alla ställen jag är på, men jag kan knappt vänta innan jag får åka dit igen.

Imorse lämnade jag och Tiziano gänget kvar på trottoaren, hoppade in i en taxi och skålade oss tillbaka till Doha på lilla airbusen. Åkte hem till honom och det blev matfest med lilla världen av cabincrew tillagat av hans flatmate Carlos tills jag var helt förbi av sömnlöshet.
Skulle byta om och åka med Jessica & Jamal till en modevisning på Pearl Island med tillhörande mat & fest men jag kände att fan. Jag pallar inte. Kanske är dags att sova en hel natt?
Först McDonalds homedelivery. Standby imorgon.

puss
p.s Bilder finns och kommer senare
d.s